Jag håller med Åsa Linderborg när hon i Aftonbladet idag (24/2) kritiserar en krönika av Per Landin i Dagens Nyheter i går (inget av inläggen verkar ligga på nätet just nu). I krönikan sänkte sig Landin under sin egen värdighet när han försökte infantilisera Sundström och hennes rapportbok om främlingsfientligheten i Danmark.
Landin gör allt för att förringa främlingsfientligheten i Danmark och hans analys ger, som Åsa Linderborg konstaterar, ”en lika dålig bismak som en härsken remoulad:
Framför allt illustrerar den just det Lena Sundström visar i boken Världens lyckligaste folk: hur acceptansen för intoleransen smyger sig in i politiken och media. Att främlingsfientligheten inte är specifikt dansk, utan något som kan drabba vilket land och vilken liberal kultursida som helst.
Ingen av de skribenter som deltagit i vad som närmast liknar en förtalskampanj mot Sundströms bok vet naturligtvis en fjärdedel så mycket om Danmark som Svenska Dagbladets recensent Håkan Arvidsson som sakkunnigt bedömde den när den kom ut i september. Arvidsson har arbetat som universitetslärare i vårt sydliga grannland i 35 år, han är sedan länge en pålitligt konservativ skribent som inte kan misstänkas för några vänstervridna åsikter. Men så här skrev han:
Jag har arbetat i Danmark i 35 år. När jag kom till landet 1973 var det till förväxling likt det svenska samhälle som jag lämnade om man bortser från att öl, vin och starksprit fick säljas i vanliga butiker och att skolväsendet var friare organiserat. I det avseendet liknade Danmark mera kontinenten än sina nordiska grannar. Kanske kan man säga att Danmark var mer liberalt och kulturradikalt än Sverige. Arvet efter bröderna Brandes och Poul Henningsen var fortfarande levande.
Idag är situationen den omvända. Den danska kulturradikalismen är utrotad, kanske med undantag för tidningen Politikens kultur- och ledarsida. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land och danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer som de anser ”ynglar av sig som råttor”.
Vad är det då som hänt under de senaste decennierna? Varför denna fullkomliga helomvändning och varifrån kommer den främlingsfientlighet som tidigare såvitt jag kan minnas var obefintlig.
I Sverige har vi i och för sig haft tendenser i samma riktning men de har hittills kvävts i sin linda och inte nått det inflytande som dessa hållningar har i Danmark. I Sverige tycks man heller inte intressera sig nämnvärt för vad som händer i det södra grannlandet vilket jag finner märkligast av allt. Vi är ju inte immuna mot sådana attityder som breder ut sig i Danmark och vi borde av ren självbevarelsedrift intressera oss för utvecklingen där. Sanningen är nämligen den att Danmark inte längre är ett angenämt land att vistas i för utlänningar och det gäller även svenskar.
Därför är det med ett äntligen på läpparna jag slår upp Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk . Boken är inträngande, genomarbetad och nyanserad, helt enkelt lysande.
Arvidssons kritiska invändning gällde den idéhistoriska analysen och där finns det naturligtvis möjligheter att gräva djupare, inte minst i det tveeggade danska arvet från Grundtvig och 1800-talets nationalromantiska heroisering av ”folket”. Men det förringar enligt honom inte bokens övergripande värde:
Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. Det är inte det största partiet i det danska folketinget, men det har det största inflytandet. Det är Pia Kjærsgaard som sätter dagordningen i dansk politik och stundtals förefaller hon också ha vetorätt mot förslag hon ogillar. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker. Den rymmer allt som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och som han eller hon inte får veta vid det årliga besöket på Tivoli, då Danmark visar sig från sin soligaste sida. Vardagen är, tro mig, inte lika ljus och friktionsfri.
Ja, så skriver en kritiskt skolad historiker som verkligen har sett Danmark inifrån. Detta till skillnad från den sverigedemokratiska kommentarspöbel som alltid dyker upp på diverse bloggar runt om i landet och som nu excellerar i nedsättande epitet om Lena Sundström varav ”mediavänsterbimbo” är ett av de mildare.
Den danska sjukan, också omvittnad av en rakryggad dansk intellektuell som Carsten Jensen, har verkligen tagit sig över Öresundsbron. Det han nyligen skrev i en essä om den obekväma journalistiken förtjänar att upprepas:
Som alltid finns en säker lösning på problemet med obekväma sanningar. Döda budbäraren. Avskeda honom, ignorera honom, undergräv hans trovärdighet eller säg honom att han är en stor berättare men en obetydlig journalist. Eller gör som Putin och camorran: skjut budbäraren med en kula i nacken.
Vad är det att söka sanningen? I sin sista bok ”På resa med Herodotos” skrev Ryszard Kapuscinski att den människa som mister förmågan att låta sig förvånas och överraskas är ihålig, hans hjärta är dött. Om någon tror sig ha sett allt är han färdig inte bara som journalist, utan också som människa. För Kapuscinski var nyfikenheten själva drivkraften. Man kan tillägga att nyfikenheten har en namnlös släkting, den sorts sinne för rättvisa som inte nödvändigtvis anser att förtryckta människor alltid har rätt, men väljer att ställa sig på sanningens sida.
PS.
Ulf Bjereld har på sin blogg också en träffande kommentar till Landins nedsättande språkbruk. Läs den.
