Axess och filosoferna

De av läsarna som är tillräckligt gamla minns kanske den klassiske DN-kåsören Red Tops uttalande: ”Jag har ingenting emot monarkin, det är kungen personligen jag vill åt”.

Jag skulle kunna travestera det och säga: ”Jag har ingenting emot tidskriften Axess, det är Johan Lundberg personligen jag vill åt”.

Men skämt åsido. Det är sant: jag har absolut ingenting emot Axess. Några av mina bästa vänner jobbar till och med där.  (Nja, det är en överdrift, men åtminstone en god vän finns med i det redaktionella gänget). Liksom alla kultursidor eller kulturtidskrifter bjuder man på både lysande och mindre lysande skribenter. Det är en tidskrift värd att ta på allvar eftersom man både nickar instämmande eller tyst protesterar medan man läser den.

Jag har heller ingenting emot Johan Lundberg personligen även om han någon gång i överilat mod slängt fula epitet efter mig. I vissa frågor delar vi säkert ståndpunkter, i andra divergerar vi totalt. Dessa motsättningar har vi delvis avhandlat i en mejlväxling förra året.

Axess – vacker tidskrift med blandat innehåll

Idag uppmärksammar Johan Lundberg på Axess-bloggen att jag i ett par sammanhang uttalat mig kritiskt om några personer som medarbetar i hans tidskrift, framför allt Christopher Hitchens och Roger Scruton. Jag har förstås inget emot att de publiceras i svenskt sammanhang men jag vände mig beträffande Hitchens mot påståendet att han skulle vara en internationell intellektuell fixstjärna. Han är en god och slagkraftig debattör med betydande kunskaper (typ Jan Guillou) men redan hans onyanserade språkbruk i vissa sammanhang utmönstrar enligt min bedömning honom ur kategorin ”intellektuella fixstjärnor”. Jämför man honom med en allsidig och kunnig svensk kommentator som Göran Rosenberg så är det ju ingen tvekan om att Rosenberg vinner på poäng.

Beträffande Roger Scruton är problemen likartade. Han har skrivit bra om skönheten och diverse andra begrepp men hans bisarra försvar för hetsjakt på räv, hans oetiska ekonomiska mellanhavanden med tobaksindustrin och hans flört med avgrundshögern i Vlaams Belang gör att jag omöjligt kan se honom som någon stor samtidsfilosof. Att han dessutom kommit att bli Sverigedemokraternas filosofiska stöd kan han ju själv inte rå för men det säger något om hans politiska attraktionskraft.

Då undrar Johan Lundberg vilka andra skribenter jag hellre skulle vilja se (jag håller med honom om att Fjodor Dostojevskij inte är aktuell, även om en seriös analys av hans syn på skönheten verkligen skulle platsa i konstdebatten – varför inte trycka om ett avsnitt ur Zenta Maurinas klassiska bok från 1951).

Det ankommer förstås inte på mig att värva skribenter för Axess men om man bara ser inom landet så levererar en institution som Svenska Dagbladets understreckare ständiga bevis på begåvade (ofta unga) skribenter som kan vara rätt oförutsägbara. Går man internationellt så räcker det med att läsa Die Zeit, Frankfurter Allgemeines kultursida, London Review of Books, den breda franska kulturtidskriften Études etc för att hitta exempel på både ämnen och författare som skulle göra den svenska debatten mer pluralistisk och mindre polariserad. Kunde man dessutom komma ifrån den svenska kulturdebattens förbannelse – den anglosaxiska slagsidan – så skulle mycket vara vunnet.

Men som sagt; det är inte jag som ska ge Axess råd, men eftersom Johan Lundberg nu ändå frågade så kommer de här helt gratis. Liknande råd ger jag också vid olika frilansmöten till Aftonbladets kultursida, där jag då och då medarbetar, men inte heller där är det jag som kan bestämma innehållet.

Till sist: Johan Lundberg är en engagerad skribent som väcker debatt, inte minst på Axessbloggen. Det är bra i vårt kulturella konsensusklimat. Jag skulle bara önska att hans inlägg mindre ofta följdes av en svans av sykofantiska kommentatorer, ibland från den politiska urskogen. Både Axess och den intellektuella samhällsdebatten skulle må bra av lite bättre renhållning i kommentarsspalterna. Man behöver inte publicera allt, inte ens på nätet.