Fel filosofer

Jag får väl börja med att citera mig själv när jag i ett av inläggen nedan kommenterade Erik Wallrups artikel i Svenska Dagbladet om debatten mellan höger och vänster och de fantasilösa positioneringar som den ofta innebär.

Efter att ifrågsatt tanken på Christopher Hitchens som en ”intellektuell fixstjärna” skrev jag så här: ”Själv anser jag att det bör gå att förena skrivande på en hövlig nivå med en estetisk kulturkonservatism och en frisinnad socialliberalism med sinne för solidaritet och internationell rätt. Men jag vet att en sådan hållning är näst intill omöjlig i det svenska debattklimatet.”

Fast jag var kanske lite väl pessimistisk i den sista meningen. Jag är säkert oenig med Magnus Eriksson i olika ideologiska sakfrågor men när han i Svenska Dagbladet idag skriver om att högern har fel filosofer kan jag bara hålla med. Han säger där att problemet med liberalerna kan vara att de bara läser ekonomisk teori och Ayn Rand, medan problemet med många konservativa är att de läser Roger Scruton istället för Aristoteles, Burke och Martin Heidegger:

De intellektuella i borgerligheten borde också vara tydligare med att nyliberal ekonomism inte nödvändigtvis följer av ett konservativt värdesystem. Kristdemokraterna kan väl inte vara det enda partiet som minns socialkonservatismens omsorgstanke?

Kanske kan välfärdsstaten också relateras till en konservativ idé. Den har skapats inom rådande institutioner, utan någon revolutionär omvälvning. Rimligen står välfärdsstaten mer i samklang med Edmund Burkes idé om ”generationernas samlade visdom” än nyliberalismens lössläppta kapitalism.

Som liberal, kristen och vanligen borgerlig väljare skräms jag också av aktivismen och det militanta antingen/eller-tänkandet hos dagens borgerlighet. Det märks både på det ekonomiska och det kulturella området. Varför driva en kampanj för figurativt måleri mot den abstrakta konsten? Varför kan inte de båda leva i fredlig samexistens i debatten likaväl som på konstälskarens väggar? Måste hela socialförsäkringssystemet raseras bara för att några fuskar? Konservatismens intellektuella kunde kanske påminna sina partier om den konservativa dygden besinning.

Dostojevskij – bra läsning

Visst är det bättre att läsa Dostojevskij än Scruton. Jag har aldrig förstått den nyliberala förtjusningen över denne mediala filosof vars forskningsetik varit minst sagt omdiskuterad. Och när man läser hans senaste utspel för gallerierna (som handlar om att muslimer bör dricka mer vin) blir man ännu mer tveksam. The Telegraph rapporterar:

Roger Scruton, 65, urged ”lunatic fundamentalists who have set their heart on giving Islam a bad name” to imbibe, although it is considered against their religion, claiming it would help them to a more moderate view.

Dr Scruton’s statement is part of an article in the latest issue of Decanter, the international wine magazine, in which he argues for the Latin maxim ”in vino veritas’, or from wine comes truth…

The philosopher, a research professor for the Institute for the Psychological Sciences in both Washington and Oxford, considers himself one of the first to ”extract the philosophical truth in wine”, which is the topic of his new book ”I Drink Therefore I Am’.

He observes that the most important thing about wine is the reality that is contained within it, rather than ”what you blurt out under its influence.”

Tidigare har han extraherat den filosofiska sanningen i tobak och nu har alltså turen kommit till vinet. En träffande kommentar förefaller ha lämnats av Ajmal Masroor, en företrädare för brittiska muslimer:

I wonder, has he made these comments while sober or intoxicated?

Mr Scruton is entitled to his opinions, but it seems to me he just wants to make a headline. This is not a comment I, or most Muslims, will be giving much thought to.

I april förra året noterade jag här att Roger Scruton och vänsterskribenten John Pilger hade en likartad syn på rådande vinkultur. Rödvinsvänstern och portvinshögern hade faktiskt funnit varandra.