Kortslutningskonservatism

I Svenska Dagbladet idag skriver Erik Wallrup om den ganska avslagna svenska debatten mellan vänster och höger. Han tar sin utgångspunkt i en italiensk diskussion och konstaterar att det i Italien, liksom i Frankrike och England, finns en intellektuell höger som kan bjuda vänstern motstånd. Men hur ser det ut här hemma?:

På de fyra gångna åren har inte mycket mer hänt än att en kulturutredning blivit illa tilltygad. Någon ny generation intellektuella har inte dykt upp i diskussionen, utan den gamla vänsterintelligentian har reproducerat sig. Om någonting kan utläsas så gäller det den estetiska debatten: ett slags kulturkonservatism har artikulerats i försvaret för figurativ konst och habilt berättande i romanen.

Annars? Johan Norberg skriver vidare på sitt globaliseringsevangelium och Johan Lundberg har tagit steget från kulturkonservativ SvD-skribent till kulturkonservativ chefredaktör på Axess – och en frenetiskt produktiv blogg. Båda har haft sina positioner långt tidigare.

Någonting som absolut går att känna igen från förr är underdog-mentaliteten. Den som tar upp kampen mot ”kultursidesvänstern” känner sig ”mobbad”, klagar över att ingen lyssnar och känner sig utfrusen. Det kan finnas hur många miljoner som helst i ryggen, dagstidningar som är liberalt eller kulturkonservativt präglade och numera också den fria tillgången till bloggandet.

Wallrup konstaterar också att ”den tänkande högern” i vissa situationer slutar tänka (snarare än att den inte börjat) och kallar det för ”kortslutningskonservatism”. Den klagar över idéer som bryter mot det liberal-konservativa samförståndet eller upprättar listor på tänkare som hamnar i giftskåpet.

Visst, så är det. Eller också upprättar en del skribenter inom denna sfär listor på tänkare som med en övertalningsdefinition betecknas som ”den internationella intellektuella offentlighetens fixstjärnor”. Christopher Hitchens till exempel.

Hitchens – fixstjärna?? (Bild: Wikimedia commons)

My God, när blev Hitchens en fixstjärna? Jag började läsa honom 1982 när han var en vänsterman som i The Spectator gisslade Ariel Sharon och hans mordiska fälttåg i Libanon. Sedan dess har han ju snarare varit en snurrande planet eller ett slags svischande komet än en fixstjärna.

Man behöver ju inte gå så långt som den excentriske men skarptungade brittiske parlamentarikern George Galloway som vid ett tillfälle karakteriserade Hitchens som a ”drink-soaked former Trotskyist popinjay”. Å andra sidan svarade Hitchens på samma nivå när han karakteriserade Galloway som ”a thug and a demagogue, the type of working-class-wideboy-and-proud-of-it who is too used to the expense account, the cars and the hotels – all cigars and back-slapping. He is a very cheap character and a short-arse like a lot of them are, puffed up like a turkey.” (Kolla förresten deras berömda New York-debatt här eller läs om den här).

Snacka om intellektuella fixstjärnor.

Själv anser jag att det bör gå att förena skrivande på en hövlig nivå med en estetisk kulturkonservatism och en frisinnad socialliberalism med sinne för solidaritet och internationell rätt. Men jag vet att en sådan hållning är näst intill omöjlig i det svenska debattklimatet.