Det är inte alltid jag håller med Dilsa Demirbag-Sten men hennes inlägg i Svenska Dagbladet idag kan jag ställa mig helt bakom. Det är både rätt tänkt och modigt.
Rätt tänkt därför att hon påpekar att man kan ha majoritetsstyre utan demokrati men inte demokrati utan frihet. Och för att hon påminner om att världshistorien är full av folkmord och förföljelser som haft ett brett stöd i majoritetsbefolkningen.
Det är modigt för att hon utsätter sig för den väl samordnade hatkampanj som fyller kommentarsfälten i tidningar och bloggar så fort någon vågar försvara rätten till religionsfrihet också för muslimer. De argument som där förs fram skulle omedelbart leda till åtal om det gällde hets mot andra minoritetsgrupper i samhället.
Populism har inget med demokrati att göra. Det finns nu ett främlingshat i Sverige som vi inte sett sedan 1930-talet. Och det verkar ibland vara rumsrent även bland personer som anser sig vara kulturbärare. Den viktigaste demokratiska uppgiften just nu är att stå emot avgrundskrafterna.
Visst är Stens text bra, men mer i det negativa än det positiva, syns det mig. Det vill säga, det är en rätt så grundläggande Lektion N:r 1 om grundläggande demokratiska värderingar, som är mycket mindre intressant i fråga om värderingarna, än det faktum att det överhuvudtaget behöver sägas.
Sedan kommer frågan om debatten om debatten och vad den gör med grundfrågan.
OK.
Det som gladde mig var att det var just hon som skrev det. Sen är det ju bedrövligt att det över huvud taget behöver sägas. Men så illa verkar det nu vara ställt att även det självklara måste påpekas.
Den som vill fundera över det svenska främlingsfientlighetens spridning kan begrunda den enorma framgång som Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl haft. Presenterade som sanning skildrar de en svensk kvinna som så förföljd av sin muslimske man och dennes fränder att hon måste utvandra till USA då det svenska samhället inte kunde skydda henne.
Boken skriven med Marklunds mäktiga tillgång i översta s-toppens särskilda feministnätverk såldes under 90-talet med en frenesi som speglar Marklunds förmåga att kittla läsarnas intensiva behov av en sån verklighet.
I själva verket var alltihop lögn. Marklund avslöjades av den grävande frilansjournalisten Monica Antonsson som i sin tur dock inte hade det nätverk bakom sig som Marklund. Antonsson är en av de kastlösa i den svenska journalistiska hierarkins ståndssamhälle som jobbade för Allas veckotidning och Hemmets Journal medan Marklund inte bara stöttades av s-toppens damer utan även hade mäktiga vänner i svenska medie- och förlagstoppen.
Antonsson bok fick ett uselt mottagande av tidningarnas kultursidor. Analysen av Marklunds sanningar avfärdades som ”Marklundsbråket”. Ingen ville se att böckerna stod för en främlingsfientlighet, att vår litteratur aldrig tidigare haft en liknande belastning.
Fortfarande har Marklund varje söndag en stor krönika i Expressen. Inte heller har hennes förläggare drabbats av obehag. Jag vet ingen grövre skandal för svenska media än uppslutningen runt Marklund ända in i töntigheten när Antonssons bok debatterades hos Publicistklubben i Stockholm och där Antonsson själv inte fick annat utrymme än att i nåder inbjudas sitta i publiken. Hon var inte fin nog.