Rushdies orientaliska vävnad

Det är intressant att se hur en bok kan dela en läsekrets mitt itu, för att inte tala om kritikerkåren. Salman Rushdies bok Förtrollerskan från Florens verkar vara en sådan. Jag skrev om den i Aftonbladet i går och inledde med konstaterandet att den redan splittrat de internationella kritikerna i två läger. Jag tillhör dem som tycker att den är överlastad, irriterande mångordig och konturlös. Andra – Ingrid Elam i Dagens Nyheter till exempel – rycks däremot med av Rushies berättarkonst och ser i romanen en fest för alla sinnen.

Blickar man ut över världen är reaktionerna lika delade. Medan Joyce Carol Oates gör en lång och uppenbarligen beundrande utläggning i The New York Review of Books skåpar Peter Kemp ut den i The Sunday Times:

An interlude set among the flowerbeds of a sultan’s palace on the Bosphorus emphasises that he has 1,001 gardeners. It’s a device by which, as often in his fiction, Rushdie seeks to keep the reader aware that his guiding inspiration is The Thousand and One Nights. Sadly, by the time you reach the end of this novel with its garish banalities and depthless sensationalisms, what you’re most aware of are the 1,001 ways in which it would have been more profitable and enjoyable to pass the time.

Den här skillnaden i läsupplevelser verkar trotsa både kultur- och könsgränser. I Los Angeles Times är det den kvinnliga författaren Amy Wilentz som är kritisk:

The magical realism in ”Enchantress” is all artifice and diversion. Its decorative beauty disguises truth, or avoids it, and keeps the reader pointlessly mystified. No style should be a substitute for a story. Plot is the hard work of novel-writing. Rather than dealing with difficult reality, which is the writer’s perhaps unpleasant but necessary duty, Rushdie forces Qara Köz from the Mughal Empire into Florence to make a few dubious points, distracting readers from the logistical plot problems in the book’s flabby middle. In magical realism as it is practiced by Rushdie, timelines are as naught. Simultaneity is all. This can make the work seem less like great literature and, at moments, more like automatic scribbling.

Nu har jag bara citerat bedömare som i stort sett delat min egen läsupplevelse. För rättvisans skull ska jag förstås också återge vad en av de många positiva recensenterna skrivit om boken. Det är Salil Tripath i New Statesman:

The Enchantress of Florence is a luxuriant triumph. The plot is complex, but then this is a Salman Rushdie novel. Dozens of characters bridge two old empires – Florence of the Medicis and India of the Mughals. A blond foreigner makes his way to Akbar’s freshly minted imperial capital, Fatehpur Sikri, carrying a secret that could rewrite history. He believes himself to be a Mughal, born of an affair, and the secret of his lineage has the potential to disrupt the dynasty’s complex tapestry.

Linking the two empires is a mysterious Mughal princess, Qara Koz, who becomes war booty. Her mesmerising spell – or Rushdie’s – permeates the novel, and the reader keeps turning the pages, no matter how long the sentences run. (Some exceed 70 words, but they grip you and pull you on towards the end point, leaving you fulfilled yet exasperated, wanting more when the sentence ends, like the novel itself).

Ja, så där låter det i engelskspråkig press. Ömsom vin, ömsom vatten. Likadant var det när Rushdies bok kom ut i tysk översättning. Recensenten i Frankfurter Allgemeine Zeitung var måttligt imponerad medan Süddeutsche Zeitung hade en mer positiv bild.

Förtrollerskan i tysk version

Jag hade förstås läst en hel del utländska texter om boken när jag skrev min egen (det har trots allt gått ett och ett halvt år innan den publicerats på svenska). Blir man påverkad av sånt? Naturligtvis; men i det här fallet var det en så uppenbar divergens mellan bedömningarna att man verkligen inte kunde bli förledd i någon bestämd riktning. Och jag kan någonstans avundas dem för vilka Rushdies bok tycks vara en stor läsupplevelse. De har uppenbarligen ett fantasi- och känsloliv som jag själv saknar.