Nej, jag har aldrig träffat Herta Müller. Och jag håller med Åsa Linderborg som i en enkätfråga i DN idag säger att man aldrig ska låtsas att man läst en författare när man i verkligheten inte gjort det.
Fast nu har jag läst lite av Herta Müller i alla fall. Det vill säga på nätet. Och jag skulle gärna köpa hennes bok Die blassen Herren mit den Mokkatassen, en collagepoesi med språklig akrobatik där hon, för att citera en tysk recensent använder ”second-hand-ord”.
Så här kan det låta på originalspråket:
Stand ich so am Sommerrand kam ein
aufgeräumter Mann hatte kreideweiße Schuhe
dunkelblaue Hose an
Eller så här:
Einmal rasselte die Angst wie sie
nicht soll wie die Streichholzschachtel in der
Manteltasche einmal ging ich unterwegs verloren
einmal kam ich an wo ich nicht war
Lite barnslig ordlek à la Gunnar Ekelöf när han var på sitt mest frivola humör. Det är en poesi som nog kan läsas även av den som inte kan så mycket tyska.
Annars har jag faktiskt mött en äkta nobelpristagare. Året var 1965 och Michail Sjolochov hade fått årets pris (kanske en av många litterära gester under det kalla kriget). Någon dag efter utdelningsceremonin var han på besök i Uppsala och guidades runt i universitetsbyggnaden av rektor Torgny T:son Segerstedt. Jag satt som studentrepresentant i ett möte i ett av fakultetsrummen när rektor och Sjolochov kom in och ingen av dem visste väl om att det faktiskt pågick något där. Sjolochov stannade först upp lite förvirrad men fann sig snabbt och gick runt och tog oss alla i hand.
Sjolochov- har jag hälsat på
Några år efter Sjolochovs pris dök det upp påståenden om att han själv inte skulle ha skrivit det verk för vilket han belönades. I ett svensk-norskt projekt (där några kollegor från min värnplikstid på FRA var inblandade) gjorde man en statistisk analys av romanens språk. Slutsatsen blev att författarskapet var äkta.
Det var tur för annars hade det inte varit något att skryta med att man tagit en litterär nobelpristagare i hand.
