Det är förstås ett dystert minne som aktualiseras idag: 70-årsdagen av det andra världskrigets utbrott genom Tysklands överfall på Polen. Drygt fem år senare låg stora delar av Europa i spillror. Efter ett namnlöst mänskligt lidande och en enorm förstörelse av seklers kulturarv kom freden med parollen: Aldrig mer!
Och så kom kriget ändå till Europa knappt ett halvsekel senare. Denna gång var det ett sönderfallande Jugoslavien som sattes i brand. På nytt död och förintelse. En ny nationalism och kulturell chauvinism bidrog också den här gången inte bara till mänskliga tragedier utan också till en omfattande materiell förstörelse av sådant som ansågs representera fiendens kulturella särart: moskéer, kyrkor, historiska stadskärnor, den traditionella folkliga byggnadskonsten.
Förstörelsen av motståndares kulturarv har blivit ett allt vanligare inslag i moderna konflikter. Man talar idag ibland om ”architectural cleansing” eller ”urbicide” som paralleller till ”ethnic cleansing” och ”homicide”. Det handlar om att förödmjuka fienden i en process av ”påtvingad glömska”. Gammal historia ska läggas i ruiner och det är den för tillfället starkares version som gäller.
Frågan är då vad som händer i en fredsprocess när kriget väl är avslutat. Kan återuppbyggnaden av det raserade kulturarvet bidra till fred och försoning?
Om detta pågick häromdagen ett samtal på Medelhavsmuséet där Arne Ruth och jag var inledare. Det var stiftelsen Kulturarv utan gränser som arrangerat diskussionen, bland annat i anslutning till en just avslutad skärmutställning kring staden Jajce i Bosnien-Herzegovina.
Kulturarv utan gränser (eller CHwB som den är mer känd som utomlands) är en stiftelse som verkligen gjort stor nytta med begränsade resurser genom sin verksamhet i det gamla stridsområdet på Balkan. Den har deltagit i en lång rad återuppbyggnadsprojekt i framför allt Bosnien-Herzegovina och Kosovo. Den har hjälpt till att utbilda regionala arkitekter och byggare i restaureringens teori och praktik. Parallellt har den dessutom skapat viktiga nätverk mellan muséer och kulturinstitutioner. Med CHwB och Sverige som ”honest broker” har det varit möjligt att etablera ett viktigt samarbete över etniska och nationella gränser.
Jag hade uppdraget att utvärdera stiftelsens arbete för ett par år sedan och den intresserade kan hitta min utvärderingsrapport på stiftelsens hemsida genom att klicka här.
I samtalet var både Arne Ruth och jag eniga om att det handlar om en viktig svensk biståndsinsats som verkligen gjort skillnad och som egentligen är alldeles för lite känd.
Men läs mer om den på hemsidan. Fundera samtidigt på var förstörelsen av politiska och etniska motståndares kulturarv kan tänkas pågå medan ni läser just detta.
Praeterea censeo Cartaginem esse delendam lärde vi oss i skolan. Få av oss anade den konkreta innebörden. Betydelsen av de svenska insatserna internationellt för kulturarvets bevarande kan inte nog betonas. KOnferensen är enormt viktig och bevakningen i media sorgligt otillräcklig. Man hoppas på en understreckare i SvD.
Man kan fråga sig vem som slog vakt om de svenska stadskärnorna när det dåvarande statsbärande partiet rev dem i den nya s-märkta tidens namn – rivningarna i Katrineholm är ett tänkvärt exempel på den unge Göran Perssons samhällsuppfattning –
för uppförandet av Konsumpalats och parkeringshus (bilismen ansågs främja socialdemokratin; historiska institutionen vid Uppsala universitet lär ha fått beställning på ett arbete där avsikten skulle vara att
visa HUR bilismen främjat partiet inte OM, det hedrar institutionen att beställningen nobbades) I dagens Sverige finns endast enstaka exempel kvar av den ursprungliga träbebyggelsen som är så unik för hela Europa, ett exempel är Eksjö men även den för europeiska besökare starka upplevelsen
Nyköping. Dock förekommer inte så mycket medvetande i Nyköping att sightseeingturer ordnas om bevarandet av kvarteren för
anländande på närbelägda flygplatsen Skavsta. I dagens Sverige är moderaterna rena kulturfaran, säljer ut och river för att få pengar. Av de forna rivningsrasande socialdemokraterna har blivit bevarare.
Men allt detta är en helt annan historia.