Vita internetveckor

För oss som genom åren blivit internetberoende kan det ibland vara nyttigt att försöka undvika den frestelse som tangentbord och bildskärm ständigt utgör. Vi kan behöva en asketisk övning i att avstå, några vita veckor utan elektronisk kontakt med omvärlden.

Nu tar jag två sådana veckor i de norska fjällen. Jag kommer att ägna mig helt åt pappersmedier, gamla böcker, lite lyssnande på mellanvåg på kvällen på en gammal rörradio (med det lysande gröna ”magiska ögat” som indikerar mottagningens kvalitet).

Och så lite blåbärsplockning, vedhuggning plus bad i de närmaste fjällsjöarna om vädret är gynnsamt.

Ett gammalt fint norskt hotell i Telemark (credit: Library of Congress).

Nästa uppdatering blir omkring den 10 augusti. Ha en fortsatt skön sommar!

Read Full Post »

Otto Wegener – slut för denna gång

Det var en tillfällighet att jag för några veckor sedan i Paris kom att intressera mig för den svenskfödde societetsfotografen Otto Wegener. Nu är det kanske dags att avsluta serien som byggt på det jag hittat på nätet eller i den egna bokhyllan. Det finns säkert mer att tillägga men det förutsätter lite mer av aktiv forskning utanför hemmet.

På Waldemarsudde pågår just nu en utställning som heter Två prinsar bakom kameran. Den ene prinsen är Eugen som började fotografera för mer än hundra år sedan, den andre är prins Carl Philip. På Waldemarsuddes hemsida hittar man följande upplysning i en text av Leif Wigh:

Prins Eugen förvärvade en kamera för torrkollodienegativ på senhösten 1887 då han studerade måleri i Paris. Prinsen hade träffat den svenskfödde fotografen Otto [Wegener] (1849-1922) som var verksam i Paris. Otto var en av stadens mest populära fotografer, det mondäna Paris favorit, med en kundkrets av tidens kända skådespelare och politiker och umgicks även i svenska konst-närskolonin i Paris. Flera av konstnärerna förevigades av honom. Det är möjligt att Otto gav prins Eugen några lektioner i konsten att fotografera. Framkallning och framställande av pappersbilder var prinsen däremot inte intresserad av. De detaljerna ordnades av fotohandeln i Paris. Både Otto och fotohandeln var troligen angelägna om att ha en prins från det svenska kungahuset som kund. Till drottning Sofia skrev prinsen att fotograferandet inte skulle inkräkta på måleristudierna. Fotograferandet var något av tillfälligt tidsfördriv och bilderna bidrog till att förstärka minnet av trevliga händelser, av utflykter och fester.

Kunde Otto Wegener efter denna kontakt uppträda som något slags kunglig hovfotograf? Det verkar åtminstone så när man studerar den bild av en av tidens stora aktriser, Sarah Bernhardt, som han tog någon gång kring 1890:

Titta noga på alla vapensköldar i fotos nederkant. Även om de är otydliga så förstår man att de representerar några av dåtidens europeiska furstehus. Det ryska kejsardömets vapen finns otvivelaktigt med där. Men det största vapnet i mitten är Det förenade konungariket Sverige-Norges insignium. Var det en markering av Otto Wegeners eget nationella ursprung eller var det ett tecken på att en medlem av det skandinaviska kungahuset inte bara porträtterats av honom utan också varit hans elev?

Ännu tydligare är det om man ser på fotots baksida. Där lyser det svensk-norska riksvapnet i ensamt majestät tillsammans med uppgiften om fotografens adress och det faktum att hans ateljé hade både hiss och telefon. Modernt så det förslog, med andra ord.

Det finns säkert ännu mer att tillägga om Otto Wegener. Det påstås att han deltog livligt i den nordiska konstnärskolonins gemensamma liv i Paris, men en initierad skildrare av tidens kotterier (F. U. Wrangel) har inget att säga om detta. Jag har inte haft tid att besöka Waldemarsudde ännu men när jag gjort det och kollat eventuell information om Otto där kanske jag återkommer.

Får jag sluta med ett citat om Albert Edelfelt, vars porträtt återgetts i ett tidigare inlägg. Jag hittade det just i Inga Zachaus bok Prins Eugen – Det öppna landskapets skildrare från 1991. Det är Helena Nyblom som skriver i ett brev till prinsen  den 22 mars 1892:

Jag tror att Edel. är en av de män som har ett behov av att äta upp kvinnohjärtan liksom andra äter opium, och som varje gång själva tror ”Detta är den enda…” och därför ge ett intryck av sanning som gör så mycket ont.

Kan man inte ana något av detta i Otto Wegeners porträttstudie av den rastlöse finländske konstnären?

Read Full Post »

Återbesök i Tallinn

I år är det precis 80 år sedan kung Gustav V besökte Tallinn och Estland (för att sedan fortsätta till Lettland och Riga).  Det är något som de flesta verkar ha glömt, men liksom flera gånger tidigare får ni en jubileumspåminnelse här på en av landets mest historiemedvetna bloggar.

En kort journalfilm från besöket finns för övrigt också att skåda på Youtube för den som söker på orden ”Rootsi kuninga”.

Det var knappast därför som vi åkte på en kortkryssning till Tallinn. Men det var hur som helst roligt att återse en stad där jag inte varit på de senaste 20 åren.

Senast det begav sig var jag med en svensk kulturdelegation som reste på UD:s uppdrag 1988. Sovjetunionen höll på att falla sönder, Estland stod på tröskeln till en förnyad självständighet och alla väntade med andlös spänning på vad som skulle hända. Vi inbjöds till regeringsbyggnaden på Domberget i Tallinn och togs emot av Arnold Rüütel, reformkommunisten som var med om att lotsa fram det nya Estland och som senare blev dess första president.

I går stod jag på nytt på Domberget under just den byggnaden under mitt första besök i det fria Estland. Härifrån blickar man ut över stan. Jag såg att det gamla Intourist-hotellet Viru nu fått alltmer konkurrens av nya höghus. SE-bankens kontorskomplex glimmade i solskenet som en påminnelse om de svenska bankernas risktagande i Estland.

På hotell Viru bodde jag under mitt allra första Estlandsbesök. Det måste ha varit efter 1985 för Gorbatjov var ny ledare i Sovjetunionen. Den gången var jag medbjuden som deltagare i en finländsk delegation av journalister och informationsmänniskor och jag minns att jag just på hotell Viru delade rum med Vasabladets dåvarande chefredaktör Birger Thölix. Vi blev ideligen väckta under natten av att telefonen ringde och att okända damer erbjöd oss sällskap när vi lyfte på luren.

Those were the days, som det heter. Men ingen önskar dem tillbaka.

Tallinns gamla stad är verkligen värd ett besök. En charmerande samling av gamla och ofta välrenoverade hus. En blandning av medeltid och 20-tal om man ska beskriva några gatuscener. Förtjusande små kaféer och restauranger överallt. En blandning av ortodoxa och lutherska kyrkor. Vänliga människor som försöker förstå vilket språk man än talar. Det enda man kan klaga på är att souvenirbutikerna (som överallt annars i världen) säljer i stort sett samma saker. Här bärnsten, linnevaror och handstickade vantar. Ikonprisindex (mitt jämförande mått på antikaffärerna) är högt. Stockholm är billigare.

För den som inte likt så många kryssningspassagerare vill släpa hem på stora flak med starköl rekommenderar jag båtbutikens fina burkar med rårörda havtornsbär (20 kronor styck). Ett vrakpris när man vet hur svårt det är att plocka havtorn och med tanke på att motsvarande burk i Sverige kostar minst dubbelt så mycket. Ett av världens mest vitaminrika bär växer helt enkelt på en av världens taggigaste buskar. Dags för havtornsturism över Östersjön med andra ord.

Havtorn (Hippophae rhamnoides)

Read Full Post »

Victoria Benedictsson och fotot från Paris

I april 1887 är Victoria Benedictsson i Paris. Hon skriver hem till en fosterson och berättar om livet i den franska huvudstaden. Allt är dyrt – rysligt dyrt, konstaterar hon. Den första tiden verkar hon dessutom vara ensam och isolerad:

Här träffar jag icke en kotte; går bara och gapar på sevärdheter eller läser fransk litteratur dagen lång. Jag lefver bland idel gamla mamseller, förtorkade stackars skolhästar! Å, om jag kände någon riktig människa här! Jag menar en någorlunda lefnadsglad själ. Det är märkvärdigt hvad de flesta fruntimmerbekantskaper ha litet utbyte att ge en. – Bä! – man kan så gärna tala med väggen.

En knapp månad senare har läget i alla fall ljusnat. Hon går på den berömde Ernest Renans föreläsningar, hon äter middag med Axel Munthe och hans fru, hon träffar fru Runeberg (en av Axel Edelfelts umgängesvänner) och gläds över huvud taget åt den framskridande våren:

Jag trifs bättre i Paris för hvar dag som går. Syrenerna stå i blom, grönskan är så frisk och späd; här är härligt, härligt! Om jag bara kunde visa allt detta för dem jag håller af!

I början av juni åker hon hem men redan efter ett år, i slutet av maj 1888, är hon tillbaka. Inledningsvis trivs hon ännu bättre än förra året:

Helst skulle jag vilja ha så mycket penningar, att jag kunde ha mitt stamhåll här. Hur jag kommer att avsky Hörby öfvergår all beskrifning…

Jag håller på med en novell, längre, som heter Modren och som intresserar mig rätt mycket. Afstånden äro så långa här, att man lägger mycken tid på gatorna, därför får man vara dess sparsammare med den som återstår.

Detta brev skrevs den 1 juni men redan efter en vecka har den positiva tonen försvunnit. I ett brev av den 8 juni beskriver hon den hjärtklappning och de kvävningsanfall som drabbat henne. Hon säger att arbetsförmågan är totalt knäckt:

Fritag mig från skyldigheten att ”hoppas” och från skyldigheten att se glad ut. Jag har sorg öfver det som var mig kärast; mitt arbete…

När jag säger, att jag är själssjuk, så betyder detta icke att jag är oredig eller ens att jag är ”nervös”. Det är en konstnärssjukdom, och jag tror man borde kalla den arbetsångest.

Drygt sex veckor senare dör hon – för egen hand – på ett hotellrum i Köpenhamn.

Är det under besöket 1887 eller 1888 som hon går till fotografen i Paris? Är det under arbetet med novellen Modren som hon dedicerar ett foto till sin mor? (Det finns också en version av samma foto där hon i nedre högra hörnet skrivit sin pseudonym Ernst Ahlgren – den är bl. a. omslagsbild på Birgitta Holms bok om VB).

Vem fotografen är? Otto Wegener förstås, mannen till vars studio på Place de la Madeleine alla skandinaver i Paris sökte sig (liksom en stor del av den franska societeten).

Vad är det förresten för vapen som Otto stoltserar med längst ner på sina foton? Mer om detta i ett kommande avsnitt av sommarföljetongen.

Read Full Post »

En uppdatering om Tarkovskij och Pärt

Eftersom det finns vänner som blir nervösa av att det bloggas och uppdateras för lite under semestertider är det väl bäst att skriva några rader. (Serien om Otto Wegener kommer att fortsätta men medan ni väntar på nästa avslöjande kan jag komma med något helt annat).

Jag sitter och skriver (för femtioelfte gången) på en liten artikel om Arvo Pärt och hans musik. Samtidigt har jag uppdaterat Wikipedia-texten om honom – mer tillägg behövs, framför allt i verkförteckningen, men det får komma när jag hinner.

Arvo Pärt

Idag blev jag också intervjuad för ett radioprogram som ska gå någon gång i augusti i samband med Östersjöfestivalens breda konsertprogram. Frågorna handlade bland annat om vad som konstituerar den kulturella gemenskapen mellan Sverige och länder som Estland och Lettland. Jag försökte kortfattat förklarara en del av skillnaderna mellan de länder som vi har en tendens att bunta ihop som ”Baltikum”. Jag berättade också om vad som väckt mitt speciella intresse för Arvo Pärt och för de olika kulturerna på andra sidan Östersjön (inklusive den ryska och finska).

I samband med detta hittade jag en text som jag för några år sedan skrev för tidskriften Pequod. Eftersom den tidskriften inte är så lättillgänglig  så återger jag här några rader som jag då skrev om Andrej Tarkovskijs och Pärts syn på det konstnärliga skapandet – ett ämne som verkligen inte blivit mindre aktuellt efter alla diskussioner om konst och konstfilosofi under våren:

”Tarkovskijs syn på konstens uppgift finns kraftfullt manifesterad i hans bok Den förseglade tiden från 1984 (svensk översättning 1993 – just utkommen i en andra upplaga på Atrium förlag 2009!). Där hävdar han att konsten under den senare hälften av 1900-talet förlorat sitt mysterium. Dagens konstnärer vill uppnå ögonblicklig och total berömmelse, de vill få omedelbar belöning för något som i grunden ändå är en själslig angelägenhet. Samtidskonsten är för Tarkovskij något av en exponering av sig själv, eftersom det inte kan vara riktigt att hävda att själva metoden kan utgöra konstens mening och målsättning. Ändå är det den självcentrerade demonstrationen av dessa metoder som sysselsätter majoriteten av vår tids konstnärer, säger han i sin bok och fortsätter:

Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.

Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?

På den här punkten har Tarkovskij uppenbarligen en själsfrände i Arvo Pärt som på ett ställe säger så här om den utvecklingstanke som varit så styrande på den västeuropeiska konstscenen under det senaste seklet:

Jag är inte säker på att man kan tala om framsteg i musiken, på samma sätt som man kan tala om framsteg inom vetenskapen. Alla förstår vad framsteg betyder när det gäller militär teknik. I konst är det mer komplicerat… många konstverk från förgången tid förefaller vara mer samtida än den nuvarande konsten. Hur kan vi förklara det? Inte så att en genial förmåga blickade två hundra år framåt. Jag tror inte att moderniteten i Bachs musik kommer att vara försvunnen om två hundra år eller ens någonsin… skälet är inte bara att den i absoluta termer skulle vara bättre än vår samtida musik… Hemligheten med dess aktualitet ligger i frågan: hur djupt har författaren/kompositören upplevt inte bara sin egen samtid utan livets totalitet, dess glädje sorg och hemligheter?… Konsten måste vara engagerad i de eviga frågorna och inte bara försöka reda ut dagens problem.

Hur som helst; om vi vill nå till kärnan i ett musikaliskt verk kan vi inte undvara en reduktionens process. Vi måste med andra ord slänga ut vår ballast – epoker, stilar, former, orkestrering, harmoni, polyfoni – för att nå fram till den enda rösten och dess ”intonationer”. Bara då står vi öga mot öga med frågan: Är detta sant eller falskt.”

Så långt texten från Pequod. Håll med eller säg emot. Sommaren är ju också tid för eftertanke.

Read Full Post »

Albert Edelfelt går till fotografen

1883 var i många avseenden ett bra år för Albert Edelfelt. Han hade haft stora framgångar i det franska konstlivet. Han hade sålt målningar till tsaren i Sankt Petersburg. Han var ledamot av den kejserliga ryska konstakademin och kallades som medlem av konstakademierna också i Sverige och Danmark.

Bland mycket annat hade han just avslutat en målning av sin älskarinna Virginie, ett romantiskt och kärleksfullt porträtt:

Med sin mamma Alexandra stod han i ständig brevkontakt. Han hade lyckats övertala henne att för en tid lämna Finland och komma till Paris och i maj möter han henne och sin syster på Gare du Nord. Är det mammans ankomst som gör att han bryter förbindelsen med Virginie? Var den franska lärardottern inte ståndsmässig nog? Historieskrivningen verkar vara lite oklar liksom frågan om han hade barn med henne.

1883 börjar han hur som helst umgås rätt flitigt med Bjørnstjerne Bjørnson, en centralgestalt i den nordiska kretsen av författare och målare i Paris. Han är lite ambivalent inför sin nya bekantskap och skriver till sin mamma i den 9 januari 1883:

Mamma tycker ej om Björnson som politiker – icke jag heller. Helt simpelt därför att jag anser varje konstnärsnatur alldeles inkapabel för politik. Historien har alltid visat att skalder varit högst misslyckade i detta avseende. Men det är ju Björnson, skalden, jag gjort bekantskap med, och alla mina franska utopister till vänner gå mycket längre än han för resten i politiska konsekvenser och samhällsförbättringar. Björnson är dock alltid intressant – jag vet ej om han vore det i längden – tills vidare har jag haft riktigt roligt i hans sällskap…  Han talar och berättar så väl! Naturligtvis har jag fått ett gott intryck av honom, emedan jag hört få människor mera förlöjligas och karrikeras än han, – och sedan för det han varit så vänlig, kamratlig mot mig.

I breven under våren återkommer han flera gånger till sina möten med Bjørnson (de bodde nära varandra) men han blir kanske mer och mer avvaktande inför den norske nationalförfattaren. I mars 83 skriver han att Bjørnson saknar sinne för proportioner, han är ”en hel serie av utropstecken”. Hans anfall mot den svenska litteraturen har gett Edelfelt en ny kärlek till just denna litteratur. Han tvivlar dessutom på de samtida författarna:

Den moderna litteraturen är moraliserande, politiserande, filosofisk, naturvetenskaplig. Och just därför tvivlar jag på den. L’art pour l’art, den gamla bestridda satsen håller jag ändå på. Nu för ögonblicket kan man ej öppna en bok utan att tvärt komma in på spörsmål som bäst kunde förhandlas i nykterhetsföreningar, arbetarklubbar och Magdalenahem – men behöves all denna jämmer för att det skall bli poesi utav? Om 30 år kommer den s.k. naturalistiska riktningen att bli till den grad gammalmodig, att den kan jämföras med det mest rysligt långtrådiga i den didaktiska litteraturen.

Edelfelt var inte bara en begåvad målare, han var också en beläst och bildad herre. Och man förstår att han då och då kolliderade med tidens avantgarde inom olika konstarter.

En sak hade han dock gemensamt med Bjørnson: de gick till samma fotograf.  Just det, Otto Wegener, den man som jag nyligen skrivit om och som jag nu letar information kring. Så här porträtterade den uppburne societetsfotografen Otto den framgångsrika nordiska målaren:

November 1895 står det på bilden. Det är oklart om det är den tidpunkt när den togs. I så fall är det några år efter det att Otto porträtterade Bjørnson, vilket skedde senast i januari 1888.

Jag har hittat ytterligare ett foto som Otto Wegener tagit av en känd svensk författare på besök i Paris (nej, inte Strindberg). Vem det handlar om kommer du att kunna läsa här så småningom.

Read Full Post »

Den bortglömde Wegener – en överraskning!

Det är helt sant: den svenske Paris-fotografen Otto Wegener, som jag skrev om i föregående inlägg, hade jag aldrig hört talas om förrän jag upptäckte honom via länken till Edward Steichen.

Men (och här kommer dagens överraskning), när jag kom hem från Paris i går kväll kollade jag det gamla foto av den norske författaren och nobelpristagaren Bjørnstjerne Bjørnson som vi råkar ha hängande hemma. Det är ett originalfoto med Bjørnsons egen handskrivna dedikation till Heinrich Martens, daterat Kristiansand 29 januari 1888.

Heinrich Martens var min frus farfarsfar, en vinhandlare i Kristiansand i Norge med tyska rötter. Han var konstnärlig begåvad, spelade, komponerade och umgicks med tidens ledande norska författare och musiker (vem vill förresten inte vara kompis med en vinhandlare!)

Vem har tagit fotot? Jo, ingen mindre än Otto Wegener! Det står prydligt tryckt under bilden: Otto, 3 place de la Madeleine, Paris.

Jag har förstås tittat på den inramade bilden många gånger men eftersom den är signerad med Wegeners artistnamn Otto har jag aldrig funderat på saken.

Jag har just nu inte tekniska resurser att återge vårt eget foto men ett vykort som jag hittade på nätet påminner om det (det verkar vara samma kostym och glasögon i alla fall):

Nu måste jag bara försöka hitta fler uppgifter om Otto och hans levnadsöde. Vilket sammanträffande!!

Read Full Post »

Otto Wegener – en bortglömd parissvensk?

Min bloggande kollega Therese Bohman har börjat en intressant liten serie om den amerikanske fotografen Edward Steichen, känd inte minst för sitt porträtt av Greta Garbo men också för otaliga andra fotografiska mästerverk. Som så många av 1900-talets stora konstnärer hade han förstås en Paris-anknytning. Han var född i Luxemburg, föräldrarna emigrerade till USA när han var liten, men 21 år gammal kom han tillbaka till Europa och till Paris för att bli målare.

Eftersom jag (vilket alla läsare nu har märkt) befinner mig i Paris blev jag nyfiken på Steichens tid här och efter lite sökande på nätet hittade jag en uppgift om att han under en kort period gått i lära hos den svenske fotografen Otto Wegener (1849-1922). Wegener föddes någonstans i Sydsverige, kom till Paris på 1880-talet och öppnade 1883  en atelje vid Place de la Madeleine. Han signerade sina verk med förnamnet Otto och blev snart en fotograf på modet.

Jag har svårt att hitta så mycket uppgifter på nätet om honom. Var exakt föddes han t. ex.? Enligt en uppgift ska han förutom Steichen också ha undervisat prins Eugen. Men så mycket mer har jag inte lyckats hitta.

Hur som helst. En vackert och konstnärligt porträtt som han tagit finns i alla fall att skåda.  Den föreställer grevinnan Greffulhe, en firad skönhet i Paris och en förebild för en av Marcel Prousts gestalter.

Se här hur en svensk fotograf och konstnär behärskade tekniken på 1890-talet genom att bearbeta negativ till ett slags mystisk dubbelexponering:

Var hittar man mer att läsa om denne nästan bortglömde parissvensk? Han borde få mer än några fotnoter i den moderna bildkonstens historia.

Read Full Post »

Det ryska Paris

Det ryska Paris har alltid intresserat mig. Jag tänker då framför allt på de spår som den ryska emigrationen från 1920-talet och framåt har satt i den franska huvudstaden. Mer än 80.000 ryssar kom hit på olika vägar efter den ryska revolutionen, antingen som flyktingar eller som utvisade från det hemland där bolsjevikerna hade tagit makten.

Första gången jag mötte dessa ryska inslag i det franska kulturlivet var 1962 när jag som ung student kom hit för en kort stipendievistelse. Mer än fyra decennier senare är naturligtvis mycket förändrat men fortfarande finns det starka inslag av det ryska här i Paris, från den gamla katedralen vid rue Daru till de nya ryssar som säljer lackdosor och trädockor vid tunnelbanestationen Maubert-Mutualité.

Jag kom just därifrån eftersom jag gjort det sedvanliga besöket i den ryska bokhandeln Les Éditeurs Reunis, en institution sedan många år i den här staden. Den är ungefär lika oorganiserad som på 60-talet men det som skiljer dagens butik från gårdagens är det växande inslaget av böcker som tryckts i Ryssland. Förr var det mest emigrationens litteratur som fanns här men nu speglas den dynamiska ryska bokproduktionen i hyllorna. Och många av böckerna från Moskva eller St. Petersburg är helt enkelt nyutgåvor av vad som producerades här i Paris under knappa ekonomiska omständigheter på 20- och 30-talet.

En av de böcker som jag köpte idag heter La nécropole russe, en vacker publikation med många färgbilder. Den beskriver den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois, några mil utanför Paris, där många av den ryska emigrationens stora gestalter vilar, från kosackgeneraler och metropoliter till kulturella världsnamn som Serge Lifar, Rudolf Nurejev och Andrej Tarkovskij.

Här vilar förstås också många ryska konstnärer. En av dem som jag inte uppmärksammat tidigare förrän jag läste om henne i den nyinköpta boken är Zinaïda E. Serebriakova (1884-1967). Jag hittar nu en del av hennes målningar på nätet, först det självporträtt från 1909 med vilket hon slog igenom som konstnär i hemlandet (färgerna på den här bilden är nog dessvärre lite blekare än originalet):

Hennes liv var, som så många andras i den ryska emigrationen, ganska dramatiskt. Hon kom till Paris 1924 och förenades där de närmaste åren med två av sin barn. De två andra barnen blev dessvärre kvar i Ryssland och släpptes inte ut av myndigheterna. Dottern Tatjana fick möjlighet att träffa sin mor först efter 36 års väntan.

Här är förresten en fin barnbild från 1914 som Zinaïda Serebriakova målat (jag förmodar att det är tre av hennes egna barn):

Jag kanske ska tillägga att jag för några år sedan skrev en liten artikel om denna intressanta ryska kyrkogård, en verklig vallfartsort för den kulturintresserade. Man kan läsa den genom att klicka här (och sedan klicka i marginalen på den artikel som heter Ett stycke Ryssland). Bilder från kyrkogården finns också på ryska Wikipedia och en lista på personer som finns begravda där kan man hitta här.

Read Full Post »

Notiser från Paris

Här är några hastiga notiser från Paris.

1) Vi gjorde en sedvanlig loppisrunda i söndags tillsammans med en känd svensk medieprofil (inga namn). Först marknaden vid Porte de Vanves. Det visar sig att franska linnedukar och servetter fortfarande är prisvärda. Köp medan de finns. Tyget är ofta av utmärkt kvalitet och de vackra monogrammen har krävt oräkneliga timmar av fransk kvinnokraft för hundra år sedan.

2) På loppmarknaden vid Clignancourt/Saint Ouen står Madame Giovannoni som alltid i sin butik i Marché Vernaison (se kartan). Även hon säljer den gamla franska borgerliga kulturens textilier, omsorgsfullt tvättade och handstrukna. Plus en vacker 30-tals damhatt som för nästan inga pengar alls får följa med hem till Sverige.

3) Vi tittade som vanligt in på den helt osannolika restaurangen Chez Louisette som också finns i Marché Vernaison. Jag lånar fräckt en beskrivning från en bloggande engelskspråkig kollega:

For lunch, we’d wind our way to Chez Louisette. I haven’t been back in years, but at the time, even in summer the whole place looked like it had been decorated for Christmas. Christmas, 1967…  The tattered gold garlands and string lights floating above the ground-floor dining room. Upstairs offered a perfect vantage point from which to watch the festivities. And what festivities…

Rumor has it that Edith Piaf used to sing here. Singing is still a major part of the experience, at least on Sundays. The same two singers, who may or may not have also been waiting tables between numbers (hard to tell if they were holding down the job or just helping out in a fit of stage-induced giddiness), were there every time: the older man in the suit with a red flower tucked into the lapel and a rather sharp hat, and a Diana Rigg lookalike who had aged dramatically but never abandoned the dress or the makeup of the Avengers decade. They sang, they swayed, the accordion bellowed harmoniously. They threw themselves into the old standards, the crowd pleasers by Edith Piaf, Jacques Brel, and others. The patrons were mostly French whenever I was there, and they clapped and danced along, flushed with wine and joy.

The food? Meh. But what a wonderful place to be early on a chilly Sunday afternoon.

Det är sant. Maten är på gränsen till godkänd och den Muscadet vi drack ansåg några vara sur. Men stämningen är snarare franskt 50-tal än 60-tal, med en vulgaritet som renodlats så att den blivit sublim.

4) I år fyller Eiffeltornet 120 år och det firas bland annat med en utställning på Hotel de Ville som heter Gustave Eiffel, le magicien de fer. Och nog var han en trollkarl med järnet som redskap. Kultureliten i Paris var emot hans skapelse när den byggdes. Men nu besöks tornet av 7 miljoner varje år och ingen parisare lär ångra bygget.

Gustave Eiffel

Read Full Post »