Förlåt om ämnet kanske börjar bli uttjatat men jag återkommer till frågan om uppslagsverks tillförlitlighet (se ett par av de senaste dagarnas inlägg). Anledningen är att jag i samband med surfande kring något helt annat (John Ruskins bok Unto This Last – som jag får återkomma till i annat sammanhang) råkade stöta på en historisk kritiker av en etablerad encyklopedi. Det handlar om Willard Huntington Wright (1888-1939) och hans uppgörelse med Encyclopaedia Britannicas elfte upplaga (en upplaga som förresten numera finns tillgänglig på nätet).
Wright är egentligen mest känd under sin författarpseudonym S. S. Van Dine och det var under det namnet som han 1917 gav ut boken Misinforming a Nation. Han var amerikan och det var inte minst i den egenskapen som han reagerade mot Britannicans snäva brittiska och koloniala perspektiv som han delvis såg som en förolämpning av både amerikansk och kontinentaleuropeisk kultur. Och han skrädde verkligen inte orden:
The distinguishing feature of the Encyclopedia Britannica is its petty national prejudice. This prejudice appears constantly and in many disguises through the Encyclopaedia’s pages. It manifests itself in the most wanton carelessness in dealing with historical facts; in glaring inadequacies when discussing the accomplishments of nations other than England; in a host of inexcusable omissions of great men who do not happen to be blessed with English nationality; in venom and denunciation of viewpoints which do not happen to coincide with ”English ways of thinking”; and especially in neglect of American endeavor.
Furthermore, the Britannica shows unmistakable signs of haste or carelessness in preparation. Information is not always brought up to date. Common proper names are inexcusably misspelled. Old errors remain uncorrected. Inaccuracies abound. Important subjects are ignored. And only in the field of English activity does there seem to be even an attempt at completeness.
Wright är speciellt kritisk mot den brittiska encyklopedins behandling av den utländska litteraturen. Även mindre framstående brittiska författare får större utrymme och en mer respektfull behandling än den franska, tyska eller ryska litteraturens stora namn. Han är dessutom, förvånansvärt nog, upprörd över sättet att behandla samtidens främsta svenska poeter:
An even more absurdly inadequate treatment is accorded the poets of modern Sweden. Despite the fact that Swedish literature is little known to Americans, the poetry of that country ranks very high, higher (according to some eminent critics) than the poetry of France or Germany. But the Britannica makes no effort to disturb our ignorance; and so the great lyric poetry of Sweden since 1870 is barely touched upon. However, Mr. Emund Gosse, a copious contributor to the Encyclopaedia, has let the cat out of the bag. In one of his books he has pronounced Froding, Levertin and Heidenstam ”three very great lyrical artists,” and has called Snoilsky a poet of ”unquestioned force and fire.” Turning to the Britannica we find that Snoilsky is dismissed with half the space given Sydney Dobell and a third of the space given Patmore. Levertin receives only a third of a column; and Froding is denied any biography whatever. He is thrown in with a batch of minor writers under Sweden. Heidenstam, the new Nobel prize-winner, a poet who, according to Charles Wharton Stork, ”stands head and shoulders above any now writing in England,” receives only eight lines in the general notice ! And Karlfeldt, another important lyrist, who is the Secretary of the Swedish Academy, is considered unworthy of even a word in the ”supreme” Encyclopedia Britannica.
Så där fortsätter han med sin kritik på områden som konst och religion. Låt vara att han skjuter över målet ibland men han är ju varken den första eller den sista att ifrågasätta delar av den etablerade institution som Britannican historiskt sett varit (Wikipedias artikel om EB ger en lång rad exempel). Wright förefaller vara en väl insatt och beläst litterär granskare. Ändå var varken poesin eller den konventionella romanen hans främsta område som författare. Till eftervärlden har han framför allt gått som en av den amerikanska kriminalromanens pionjärer med sin fiktive deckarhjälte Philo Vance.
”Idag är Van Dine och Vance i stort sett bortglömda”, skriver svenska Wikipedia. Nja, inte helt ändå. Så här 70 år efter sin död kan väl Van Dine (alias Willard Huntington Wright) ändå få ett poshumt erkännande som en insiktsfull kritiker av kulturell enögdhet och anglosaxisk insularitet.
