Fungerande eftergiftspolitik?

Inför president Obamas besök i Egypten och hans med spänning emotsedda programtal försöker Newsmill dra igång en debatt kring ämnet ”Obama och den muslimska världen”. Först ut är Magnus Norell som analyserar det kommande valet i Libanon under en rubrik som påstår att det är ”ett exempel på att västs eftergiftspolitik mot islamister inte fungerar”.

Nu är ju den påstådda eftergiftspolitiken ganska ny och Västs katastrofala passivitet under Gaza-kriget kan ju knappast tolkas som en eftergift mot islamisterna. Den mjukare linjen har ju i så fall kommit närmast som en följd av att islamismen kraftigt stärkts i regionen genom Israels kontraproduktiva och kortsiktiga aktioner.

Norell skriver följande om en av farorna med den politiska öppningen mot Hizbollah och Hamas:

Det är själva dialogen eller processen som är intressant för dem. På ett utomordentligt skickligt sätt utnyttjar man en sådan dialog för att stärka sin egen position, utan att på något sätt behöva ge något tillbaka, kompromissa eller ändra sina långsiktiga mål.

Det slår mig att samma formuleringar skulle kunna användas om USA.s och EU:s hittillsvarande politik gentemot Israel. ”Fredsprocessen” och ”färdplanen” har av den israeliska sidan utnyttjats på ett utomordentligt skickligt sätt för att stärka den egna positionen utan man behövt ge något tillbaka eller ändra sina långsiktiga mål (koloniseringen av Västbanken).

Så kommer då Obama och säger att det nu måste vara slut på bosättningarna, inklusive ”den naturliga tillväxten”. Israeliska politiker är mållösa. De har vetat att den fungerande eftergiftspolitiken från väst har inneburit att man i tal och skrift krävt ett bosättningsstopp men i praktiken sett genom fingrarna. Inte ens EU har vågat ta konsekvenserna av sin egen officiella utrikespolitik.

När en israelisk delgation mötte president Obamas sändebud, senator Mitchell, i London häromveckan trodde de enligt israelisk press inte sina öron. USA menade allvar: ”Stop means stop”. Man hänvisade från israelisk sida till en hemlig muntlig överenskommelse med Bush-administrationen om att expansion var tillåten men det hjälpte inte.

Det måste, som Obama säger, nu vara tid för ärlighet och öppenhet i USA:s mellanösternpolitik. Det betyder förstås ett slut för den eftergiftspolitik gentemot Israel som i längden hotar dess existens som en demokratisk stat.

Eller som Gideon Levy sammanfattar läget i israeliska Haaretz:

As the odds of Israeli society coming to its senses and fighting for its destiny have become infinitesimal, the arena for ending the occupation and pursuing peace has moved stateside, and Jewish America is itself beginning to undergo a revolution. One line of thinking goes like this: If Obama succeeds in dealing with GM, he will also win public support in dealing with Yitzhar and other settlements like it. If he can convince American supporters of Israel that relations with the Jewish state have become dishonest, the sky’s the limit. Americans must understand that without changing relations with the Arab and Muslim worlds, the world itself will become a more dangerous place, and that improving relations with those people need not be at Israel’s expense, but to its benefit. Time is short but the keys are in the ignition, President Obama. Drive on to peace.