Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben, skriver ett antal riksdagsledamöter i en debattartikel på Newsmill. Det borde Sverige förstås göra men eftersom artikelns undertecknare är den vanliga grupp som aldrig har förmåga att se Mellanöstern i ett bredare perspektiv (och som aldrig skulle drömma om att ställa krav på Israel) blir deras vädjan rätt uddlös.
Ett helt annorlunda perspektiv får man av Gideon Levy i den israeliska tidningen Haaretz. Inför veckans möte i Washington mellan president Obama och premiärminister Netanyahu påminner han om att hotet från Iran aldrig kan frikopplas från den varböld i Mellanöstern som ockupationen av de palestinska områdena utgör. Han vädjar därför till president Obama om en verklig förändring i den amerikanska politiken. Det räcker inte längre med halvhjärtade utspel:
A whole lot more is expected from Obama: ”Change” in the Middle East; ”Yes We Can” is also about Israel. This change must encompass two components: Genuinely pressuring Israel – and no, there isn’t any other way – and demanding actions rather than words. We’ve had plenty of the latter, and it doesn’t really matter if Netanyahu utters the words ”two states” or if he does not.
Advertisement The real test is Moshe and Mohammed. Only if both of them feel a change can we say a truly different president is now in Washington. Mohammed, any Mohammed living in the occupied territories, should feel his life has become more free and prosperous; Moshe, any Moshe living in Israel, must feel he is withdrawing from being an occupier, after two successive generations. At the end of the day, both Moshe and Mohammed will be grateful to Barack Obama.
Enligt Levy kommer Netanyahu förstås att pröva sitt vanliga trick för att försöka undkomma verklig handling i Palestinafrågan. Han kommer att tala om hotet från Iran. Men då måste Obama tala om för honom att ett lika stort existentiellt hot för Israel är att inget händer i förhållandet till palestinierna:
True pressure can come only from Washington. An American president who is a friend to Israel not only can, but must, apply this pressure; Israel is a protectorate addicted to occupation – and the only way to ditch a habit is the hard way. A bogus friend sponsors the addiction, a true friend gets us into rehab.
Nor is this the time to present the Palestinians with endless demands or preconditions – to acknowledge, to give up, to compromise. They’ve done it plenty over the last two decades: Now is the time for the occupier to end the occupation, immediately, unconditionally, moments before the two-state solution draws its final breath and passes beyond the realm of possibility, if it hasn’t already. Which is why Obama should be standing with a stopwatch, too: Time is running out.
There’s one message that should emerge from Washington: Israel is beginning to act, not to talk but to act, to end the occupation. Freeze the settlements without any lies, dismantle the outposts without tricks, give Palestinians freedoms without feints, and establish a rigid agenda to dismantle the entire settler enterprise. Anything less will be seen as failure, any move less daring will ensure a deadlock that will bring more bloodshed and the eventual establishment of a permanent binational apartheid state.
Som sagt: Allt är upplagt för veckans match i Washington. Det skulle också kunna bli detta decenniums viktigaste match för freden i Mellanöstern.
PS: Som en uppdatering kan man lägga till vad Robert Cohen skriver i International Herald Tribune:
So here’s what Obama should say to Netanyahu when he says Arab states have identical fears over Iran:
“We’re aware of this, Mr. Prime Minister, which is why we sent Defense Secretary Robert Gates and others to reassure Arab allies. But the U.S. interest is not served by the Mideast status quo. Our interest lies in new region-wide security arrangements that promote a two-state peace, end 30 years of non-communication with Iran, and ultimately afford Israel a brighter future. You can’t build settlements and expect Iran’s influence to diminish.”
When Netanyahu demurs, Obama should add: “And you know what the Arabs tell me in private? That Israeli use of force against Iran would be a disaster. And that it’s impossible to tell Iran it can’t have nukes when Israel has them. They say that’s a double standard. And you know what? They may have a point.
Kanske en tankegång som de svenska riksdagsledamöterna borde reflektera kring.
Uppdatering: En utskrift av Obamas och Netanyahus presskonferens finns nu i tisdagens nummer av Haaretz. Klicka här.
Tillåt mig att i all enkelhet tillfoga den allt tydligare skriften på väggen som framförts i tidningen Le Journal du Dimanche av tidningens Washingtonkorrespondent Francois Clemenceau (no more no less).
Inför Washington skyndade Nethanyahu till Amman för särskilda överläggningar med den från Obama just återvände kung Abdulla som dels i en intervju i The Times i London dels för nyhetsbyrån AFP krävt återtåg från ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna, krav på direkta överläggningar med Syrien och Libanon vid sidan av överläggningar med övriga arabiska och muslimska stater för en beständig fred. Är det Obama som talar genom kungen är frågan.
Vicepresidenten Joe Biden har på hemmaplan gjort klart för den tunga lobbygruppen American Israel Public Affairs Committee att det får vara ”slut på kolonisationen”, att palestinierna måste ges rörelsefrihet och slippa checkpoints.
Även Obamas synnerligen judiske stabschef
Rahm Emanuel har inför israeliska journalister lovat att
det inom fyra år ska finnas ett avtal mellan Israel och Palestina om två stater och två folk ”det spelar ingen roll vem som är premiärminister i Israel vid det tillfället”.
Om Iran och bomben – inte ett ord.
Obama är bara en marionett för AIPAC mfl. Titta på hans stab, titta på vem som finansierade honom och inse att den eventuella ”matchen” är staged….
Till John L – Det där är en konspiratorisk förenkling. Läs Joe Bidens tal vid AIPAC:s konferens. Dessutom är en stor del av Israels vänner i USA trötta på den politik som Netanyahus regering står för, särskilt sedan Lieberman blivit utrikesminister. Alla insiktsfulla bedömare inser att lösningen av Palestinafrågan är absolut nödvändig både för Israels långsiktiga säkerhet och för regionens utveckling som helhet. Det inser Obamas administration och det är därför som Netanyahu faktiskt får en hård match framöver.