Två filmer som båda bygger på bästsäljande böcker har premiär i Paris idag, den 13 maj. Den ena är den svenska Stieg Larsson-filmen Män som hatar kvinnor, som i sin franska version helt enkelt fått namnet Millénium. Den andra är Änglar och demoner, byggd på Dan Browns roman med samma namn. Den senare boken har i Frankrike sålts i 1,9 miljoner exemplar. Stieg Larssons trilogi har under senare tid sålts i ungefär 1.500 exemplar om dagen och totalt har 3 miljoner fransmän köpt någon av böckerna..
Det är den stora dagstidningen Le Figaro som ställer de båda filmerna mot varandra. Å ena sidan en amerikansk storproduktion. å andra sidan en svensk film som enligt tidningen inte kostat mer än en ganska litet franskt filmprojekt.
Recensionerna av Millénium är lite avvaktande. Välspelad, men kanske inte genial om man får tro Le Monde. I Libération kan man läsa en kryptiskt intellektuell fransk recension som betonar att både skådespelare och regissör är rätt okända. Men kulturchefen på tidskriften L’Éxpress, Eric Libiot, är rätt entusiastisk och talar om ”formidabla skådespelare” och en skicklig iscensättning.
Vem leder då i matchen mellan dagens två premiärfilmer? Jo, efter de första föreställningarna kan man notera att Millénium på 29 biografer samlat 2.233 besökare mot 2.143 för Änglar och demoner på 24 salonger. En liten svensk ledning med andra ord.
Till denna förnämliga översikt önskar jag tillägga att Milleniumfilmen överlag blivit en besvikelse om än hajpad nåt otroligt inför premiären.
Gäspningen – denna film är inte Bergman -
hindrar inte nådig uppskattning av Rapaci som Salander.
En annan femma att premiären utlöst ett intresse i media för deckarnas Sverige när nu glansen flagnat från
Palmes dagar.
Synd att Kjell Östbergs bok om Palme missar att Palme var
sin tids Obama i internationella media.
Det finns filmsnuttar där Palme håller presskonferens på besök i Paris på 70-talet inför stort uppbåd med absolut grepp om uppmärksamheten på ledig franska. Aldrig upprepat.
Förra veckans Paris Match hade två helsidor om dagens Sverige med utsänd som av texten att döma ledsagats av den svenska propagandaapparatens tjänstemän i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. Intill fanns text av parisfrilansaren Magnus Falkehed med exempel på den svenska välfärdens yttringar. Jag blev verkligt imponerad av beskedet att staten tipsar om trevliga samlagsställningar.
I en timme på bra tid visade en digitalkanal (13e Rue)
ett porträtt av Stieg Larsson alltifrån uppväxten hos pappa och bror. Konflikten mellan dem och Larssons sambo om upphovsrättigheterna blev en av många påminnelser om att den utsände journalisten inte höll måttet.
Den franske journalist som bäst begriper Sverige var inte med alls, Olivier Truc som skriver för Le Monde och även gör lysande dokumentärer ingen nånsin visad i svensk tv.
Ursäkta längden skrivet på minidator på hotellrum i Limoges.
.
Tack för denna utomordentliga kommentar som innehåller en massa nytt och värdefullt vetande. Att få en korrespondens från Limoges är ju en s k våt dröm för en gammal porslinssamlare.
Lycklig den som äger en minidator och dessutom har något att berätta.