Den anrika brittiska tidskriften New Statesman fortsätter den serie om religion som började med Tony Blairs artikel om trons betydelse i vår tid (se ett tidigare inlägg på den här bloggen).
Veckans nummer fortsätter serien och det är verkligen många läsvärda bidrag att ta till sig. Två av den nya ateismvågens profeter, Richard Dawkins och Christopher Hitchens svarar på Blairs teser medan författaren A.N. Wilson berättar om varför han börjat tro igen. Och John Pilger, känd och stridbar skribent, tycker att Blair är en hycklare som egentligen borde ställas till svars för krigsbrott vid tribunalen i Haag.
Ett intressant perspektiv på dagens islamdebatt ger den brittiska journalisten Mehdi Hasan med sin artikel There’s nothing islamic about a state. Han vänder sig mot de muslimer som hos profeten Muhammed eller i Koranen vill hitta föreskrifter för ett statsbyggande på trons grund:
Many Muslims fall back on a romanticised view of the very first community of believers in 7th-century Medina, ruled by the Prophet himself, and cite it admiringly as their precedent for an Islamic state, but this approach is flawed. First, any historical precedent that revolves around the presence of a divinely guided prophet-as-political-leader seems wholly irrelevant, in an era in which we have no divinely guided prophet to lead us.
Second, the Medina “state” should be seen as a purely political and pragmatic, rather than Islamic or religious, construct. The celebrated pact that the Prophet signed with the various tribes of Medina involved the non-Muslims of the city – chief among them the Jews, who were granted formal equality with the Muslims – recognising only his political and temporal, rather than his religious or spiritual, authority. As the historian Bernard Lewis puts it: “Muhammad became a statesman in order to accomplish his mission as a prophet, not vice versa.”
Det är ett nummer fullt av åsikter som räcker ända fram till påsk.
