Ingen utbildningsform tar nog mer annonsutrymme i världen än MBA – Master of Business Administration. Varje universitet och högskola med en ekonomutbildning och rimlig självaktning bjuder ut en MBA-examen till hoppfulla kandidater från näringslivet. Länge har dessa tre bokstäver också setts som en nyckel till den ekonomiska maktens innersta boningar.
I takt med dagens bankkollapser och lågkonjunktur börjar en del ändå ställa sig frågan: Vad är en MBA bra för? Vad lär de sig egentligen i dessa mångomtalade kurser? Hur kommer det sig att så många misslyckade företagsledare och ekonomiska katastrofpiloter har just den examen på sitt CV?
Harvard Business School – den mest prestigefyllda av världens alla handelshögskolor har inte något att skryta över i dagens dystra ekonomiska värld. Det konstaterade
The Masters of Business Administration, that swollen class of jargon-spewing, value-destroying financiers and consultants have done more than any other group of people to create the economic misery we find ourselves in.
From Royal Bank of Scotland to Merrill Lynch, from HBOS to Lehman Brothers, the Masters of Disaster have their fingerprints on every recent financial fiasco.
I write as the holder of an MBA from Harvard Business School – once regarded as a golden ticket to riches, but these days more like scarlet letters of shame. We MBAs are haunted by the thought that the tag really stands for Mediocre But Arrogant, Mighty Big Attitude, Me Before Anyone and Management By Accident. For today’s purposes, perhaps it should be Masters of the Business Apocalypse.
Harvard Business School alumni include Stan O’Neal and John Thain, the last two heads of Merrill Lynch, plus Andy Hornby, former chief executive of HBOS, who graduated top of his class. And then of course, there’s George W Bush, Hank Paulson, the former US Treasury secretary, and Christopher Cox, the former chairman of the Securities and Exchange Commission (SEC), a remarkable trinity who more than fulfilled the mission of their alma mater: “To educate leaders who make a difference in the world.”
It just wasn’t the difference the school had hoped for.
Guldglansen verkar blekna, om man säger så. Men Harvard och alla de andra toppskolorna runt om i världen har gjort bra affärer så länge festen varade.
Thanks for mentioning my piece. I have no idea what you say about it, but I hope it’s not hostile.
With best wishes,
Philip
Thanks Philip for your interest in a Swedish blog.
No, my comments are not at all hostile. I totally agree with your analysis. Reality is probably the best criterion for quality assurance in the field of business education.
GrATTIS till uppmärksamheten och uppmärksammandet av en formidabel fråga.
MBA är inte enda prestigeutbildningen som när det gäller är rena Kalle Anka.
Såg häromdagen på nätet en hel radda gamla inträdesprov för att i stenhård konkurrens hoppas på den beramade diplomatutbildningen som ges av UD.
Man tycks vilja ha folk som är en slags allvetare i likhet med salig Ejnar Haglung i Uppsala.
Viktigare borde ändå vara att testa den sökandes omdöme
med exempel på knepiga lägen.
Som tvserien Diplomaterna påmint om i flera avsnitt är bristen på omdöme ganska hisnande bland UD:s anställda.
Detta har än mer poängterats med reaktionerna i pressen inifrån UD självt efter serien.
Ingen enda som profileras av inlägget på DN Debatt av tre seniordiplomater (Eliasson,Ekéus,Hirdman) har omdöme nog att hantera vad som är vår tids största globala kultur nämligen tv och i all synnerhet inte public service tv. Även i Sverige är denna institution oberoende dvs den som släpper dess företrädare över tröskeln får ta smällarna och hålla god min.
Det var Laila Freivalds som på sin tid gav tillståndet.
Man klarar inte ens att lägga ansvaret där det hör hemma.
Freivalds nämns inte i de ilskna kommentarerna.
Beklämmande som en MBA examen i dessa tider.
Tyvärr har inlägget ang UD:s reaktioner skrivits under stark tidspress med åtföljande slarv i meningsbyggnad och felstavningar (Ejnar Haglund exempelvis)
Ber om överseende.