Jag minns att Stig Claesson (Slas), salig i åminnelse en gång i Svenska Dagbladet gav ett råd till dagens unga konststudenter som enligt honom genom många av sina installationer och projekt producerade nutidens motsvarighet till hötorgskonst. ”Kom ihåg att det är filosofi ni sysslar med”, skrev han.
Så är det ju. Men den filosofiska reflektionen lyser med nästan total frånvaro i dagens konstutbildningar. Man kan tycka vad man vill om Axess-redaktören Johan Lundbergs estetiska position men nog tar han hem många poänger i sin artikel på Newsmill där han bland annat skriver: ”På våra statliga konstutbildningar finns det snart ingenting som är mer tabubelagt än att föreslå att man kanske borde ägna undervisningen åt att dra linjer – i bemärkelsen lära sig teckna eller måla.”
Beaktansvärda synpunkter i ämnet hittar jag också i Therese Bohmans blogg:
http://theresebohman.wordpress.com/2009/01/29/detta-om-detta/
Läs och begrunda. Vad är konst? Och vad är sanning?
Installationer med budskap som innebär att samhällsresurser ofrivilligt måste sättas in,såsom polis , räddningspersonal etc. ryms ej under det demokratiska samhällets spelregler med hänsyn tagen till sina medmänniskors livsvillkor vid ex. ett psykiatriskt sjukhus då verkliga patienters behov av vård vid tillfället kan bli åsidosatta p.g.a. ansträngda samhällsresurser.
Konstnären påtvingar samhället sin s.k- konst- installation och tar ansvarslöst samhällsresurser i anspråk, dessutom ockuperar allmän mark för att utföra sitt budskap, är mera ett ovärdigt sätt att marknadsföra sig som konstnär, än att kalla detta budskap
för konst. Det ska vara högt till taket i ett yttrandefrihetens
samhälle, men sådana installationer hamnar inom dekadensens
ramar som jag ser det.