Leonardo och sinnet för proportioner

Hur många gånger har man inte sett Leonardo da Vincis Uomo Vitruviano, en av de mest ikoniska bilderna av människokroppen (d.v.s. i dess manliga form). Men jag hade faktiskt ingen aning om att originalet just nu finns utställt här i Venedig (till och med den 10 januari nästa år). Det händer inte så ofta – det var sju år sedan sist – men nu kan man beskåda den berömda sidan med sin bruna spegelskrift på Gallerie dell’Academia. Där har den förvarats sedan 1812. Jag satt nästan andaktsfullt framför den i ett halvmörkt rum, i stort sett ensam eftersom turistströmmen inte riktigt hade infunnit sig.

Leonardos berömda teckning är förstås ett led i en lång idéhistorisk utveckling från Platon till Vitruvius där frågor om skönhet och proportioner står i centrum. Den är i sin tur bas för en fortsatt idéhistoria, ett ideologiskt uppbrott från renässansen och framåt där just dessa frågor successivt lämnas åt sidan för andra konstnärliga ideal.

När man vandrar igenom Gallerie dell’Academia påminns man ändå om den konstnärliga historiens rent tidsmässigt dominerande tankar (om konsten som skönhetsbärare), från det bysantinsk-venetianska och bibliska måleriet på 1300-talet till 15- och 1600-talens mer antikinspirerade och allegoriska framställningar.

Jag stannade länge inför det här porträttet som målats av Lorenzo Lotto. Det föreställer en ädling (gentiluomo) som sitter vid sitt skrivbord. Jag trodde först att det var en 1800-talsmålning som placerats i fel sal, men Lotto levde 1480-1556 så bilden har några år på nacken.

Jag vet inte om skärpan och klarheten riktigt går fram i en kopia som läggs ut på nätet. Jag kan bara rekommendera den intresserade att själv ta sig till Venedig och ta del av de konstnärliga skatter som Galerie dell’Academia har att erbjuda. Och gärna dessutom fundera en del över sambandet mellan konst, skönhet och proportioner.

Venedig, torsdag

Kanske Venedig ska upplevas i dimma och med gråa höstmoln? Jag förstår att det är en stad som egentligen är skapad för solsken över kanalerna och Piazza San Marco men det dämpade ljus som just nu råder ger ett slags romantiskt skimmer som ibland förstärker intrycket av att vandra i ett teaterlandskap.

Bara att närma sig staden sjövägen från flygplatsen är en upplevelse. En långsam seglats i en kommunal vattenbuss som sett sina bästa dagar. Imma på rutorna och svallvågor från mer snabbgående farkoster. Landstigningen nära det sceneri som man sett så många gånger på filmer och tidningsbilder. Och så vandringen med väskor i gränderna fram till hotellet vid Campo di Santa Maria Formosa.

Jag har aldrig tidigare varit här. Jag vet att tågluffargenerationen i stor utsträckning tagit en sväng hit men hela interrail-epoken kom efter min ungdomstid. Nu har jag i alla fall tillbringat en stor del av dagen genom att vandra runt på de klassiska platserna. Det blev inte helt oväntat en vandring också i kyrkohistorien och i det kulturmöte som Venedig är präglat av: Bysans och Rom.

Inför det bysantinska stannade jag länge i Basilica di San Marco med de fantastiska mosaikerna. Och det fortsatte på Museo Diocesano där det pågår en stor utställning som firar tusen år sedan grundandet av katedralen i Torcello, också den ett bysantinsk minnesmärke. Till den utställningen hade man lånat in ett stort antal föremål från hela Europa, inte minst från Grekland.

Från Basilica din San Marco (källa Wikimedia Commons)

Efter en fortsatt promenad utmed och över kanaler hamnade jag vid den kyrka som heter San Zaccaria. Här fanns också intressanta kopplingar till kyrkohistorien men jag kan bara kopiera vad en engelsk katolsk präst skrivit på sin blogg:

The church contains one of the most bizarre shrines that I’ve seen – a side altar on the epistle side aisle, which contains the bodies of two major saints, arranged as a sort of ‘double-decker.’ On the bottom is St Zechariah, the father of St John the Baptist and patron of the church. On top is St Athanasius, Doctor of the Church – with no obvious connection to his saintly neighbour, beyond the fact that he was a great theologian of the Incarnation. It seems strange that these major relics were just put in a side aisle, not even in a chapel of their own! I’m not sure of the provenance of the relics – possibly St Zechariah was pinched from Constantinople during the Fourth Crusade. The Coptic Orthodox Cathedral in Cairo also claims the body of St Athanasius…

Ytterligare ett helgon som man förstås inte får missa när man är i Venedig är Sancta Lucia, vår vintertida ljusbärare. Hennes reliker finns i kyrkan San Geremia och där kunde man få ett litet kort med en bön, på sin tid skriven med godkännande av Venedigs patriark Angelo Giuseppe Roncalli, senare känd som den gode påven Johannes XXIII: ”Oh Virgin of Siracusa, be thou the light in our life and model for our actions…”

Sancta Lucia- målad av Domenico Beccafumi (1484-1551)

En god tanke att lyfta fram i den lussebullarnas tid som redan har börjat.

Efter murens fall

I senaste numret av London Review of Books har den kände slovenske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižek skrivit en intressant artikel om världen efter Berlin-murens fall. Han funderar bland annat över den ideologiska utvecklingen i de före detta kommuniststaterna och de former som antikommunismen idag tar sig i de gamla östländerna. Bland annat är han inne på det tema som tidigare tagits upp på den här bloggen: de försök till omskrivning av historien som lämnar en del obehagliga fakta utanför:

Another aspect of the same process is the redefinition in the Baltic countries and in Slovakia of Nazi collaborators as ‘anti-Communist combatants’; their collaboration, even their participation in anti-semitic pogroms, is justified as a tough but necessary part of the patriotic struggle against Communism, as a lesser evil. In the Ukrainian Velvet Revolution that brought Viktor Yushchenko to power, the same songs were sung that used to be sung by Ukrainian nationalists who collaborated with the German occupation. No wonder that, at the instigation of some post-Communist countries, the European Parliament passed a resolution equating Communism with Nazism. And no wonder that, in Slovenia, the populist right reproaches the left for being a ‘force of continuity’ – with the old Communist regime. New problems and challenges are seen in terms of old struggles and the call for gay rights darkly interpreted as part of a Communist plot to demoralise the nation.

How and why are these ghosts being raised in countries where many young people don’t even remember Communism? Anti-Communists ask a simple question – ‘If capitalism is really so much better than socialism, why are our lives still miserable?’ – and offer an equally straightforward answer: it is because we don’t yet have capitalism, we don’t yet have true democracy. Ex-Communists are still in power, disguised as owners and managers. We need another purge, the revolution must be repeated. One can’t help noticing the resemblance with the way the old Communist regime used to put the blame for its failures on the continuing influence of the ‘forces of the past’.

Žižek (källa: Wikimedia Commons)

Det paradoxala i utvecklingen är enligt Žižek att antikommunismens hjältar från tiden strax före och efter 1989 drömde om ett samhälle baserat på rättvisa, hederlighet och solidaritet men i stället blev överspelade av de gamla kommunisterna som med sin administrativa vana (och lyhördhet för det politiskt gångbara) snabbt anpassade sig till nya kapitalistiska regler.  Antikommunisterna i det nya systemet kom att stå för den utopiska drömmen om en riktig demokrati medan exkommunisterna klev in i marknadsekonomins nya grymma värld med all sin korruption och fula tricks.

When people protested against Communist regimes in Eastern Europe, most of them weren’t asking for capitalism. They wanted solidarity and a rough kind of justice; they wanted the freedom to live their own lives outside state control, to come together and talk as they pleased; they wanted to be liberated from primitive ideological indoctrination and hypocrisy. In effect they aspired to something that could best be described as ‘socialism with a human face’. Perhaps this sentiment deserves a second chance.

Kinas framväxt aktualiserar enligt Žižek  problemet om demokratin som förutsättning för ekonomisk utveckling. Men frågan är väl om det bakom denna form av kapitalistisk socialism någonsin kan skymta fram ett mänskligt ansikte.

PS/Uppdatering:

Läs gärna också Hynek Pallas krönika i Svenska Dagbladet med titeln Diktaturens spår syns i populismen.

Rushdies orientaliska vävnad

Det är intressant att se hur en bok kan dela en läsekrets mitt itu, för att inte tala om kritikerkåren. Salman Rushdies bok Förtrollerskan från Florens verkar vara en sådan. Jag skrev om den i Aftonbladet i går och inledde med konstaterandet att den redan splittrat de internationella kritikerna i två läger. Jag tillhör dem som tycker att den är överlastad, irriterande mångordig och konturlös. Andra – Ingrid Elam i Dagens Nyheter till exempel – rycks däremot med av Rushies berättarkonst och ser i romanen en fest för alla sinnen.

Blickar man ut över världen är reaktionerna lika delade. Medan Joyce Carol Oates gör en lång och uppenbarligen beundrande utläggning i The New York Review of Books skåpar Peter Kemp ut den i The Sunday Times:

An interlude set among the flowerbeds of a sultan’s palace on the Bosphorus emphasises that he has 1,001 gardeners. It’s a device by which, as often in his fiction, Rushdie seeks to keep the reader aware that his guiding inspiration is The Thousand and One Nights. Sadly, by the time you reach the end of this novel with its garish banalities and depthless sensationalisms, what you’re most aware of are the 1,001 ways in which it would have been more profitable and enjoyable to pass the time.

Den här skillnaden i läsupplevelser verkar trotsa både kultur- och könsgränser. I Los Angeles Times är det den kvinnliga författaren Amy Wilentz som är kritisk:

The magical realism in ”Enchantress” is all artifice and diversion. Its decorative beauty disguises truth, or avoids it, and keeps the reader pointlessly mystified. No style should be a substitute for a story. Plot is the hard work of novel-writing. Rather than dealing with difficult reality, which is the writer’s perhaps unpleasant but necessary duty, Rushdie forces Qara Köz from the Mughal Empire into Florence to make a few dubious points, distracting readers from the logistical plot problems in the book’s flabby middle. In magical realism as it is practiced by Rushdie, timelines are as naught. Simultaneity is all. This can make the work seem less like great literature and, at moments, more like automatic scribbling.

Nu har jag bara citerat bedömare som i stort sett delat min egen läsupplevelse. För rättvisans skull ska jag förstås också återge vad en av de många positiva recensenterna skrivit om boken. Det är Salil Tripath i New Statesman:

The Enchantress of Florence is a luxuriant triumph. The plot is complex, but then this is a Salman Rushdie novel. Dozens of characters bridge two old empires – Florence of the Medicis and India of the Mughals. A blond foreigner makes his way to Akbar’s freshly minted imperial capital, Fatehpur Sikri, carrying a secret that could rewrite history. He believes himself to be a Mughal, born of an affair, and the secret of his lineage has the potential to disrupt the dynasty’s complex tapestry.

Linking the two empires is a mysterious Mughal princess, Qara Koz, who becomes war booty. Her mesmerising spell – or Rushdie’s – permeates the novel, and the reader keeps turning the pages, no matter how long the sentences run. (Some exceed 70 words, but they grip you and pull you on towards the end point, leaving you fulfilled yet exasperated, wanting more when the sentence ends, like the novel itself).

Ja, så där låter det i engelskspråkig press. Ömsom vin, ömsom vatten. Likadant var det när Rushdies bok kom ut i tysk översättning. Recensenten i Frankfurter Allgemeine Zeitung var måttligt imponerad medan Süddeutsche Zeitung hade en mer positiv bild.

Förtrollerskan i tysk version

Jag hade förstås läst en hel del utländska texter om boken när jag skrev min egen (det har trots allt gått ett och ett halvt år innan den publicerats på svenska). Blir man påverkad av sånt? Naturligtvis; men i det här fallet var det en så uppenbar divergens mellan bedömningarna att man verkligen inte kunde bli förledd i någon bestämd riktning. Och jag kan någonstans avundas dem för vilka Rushdies bok tycks vara en stor läsupplevelse. De har uppenbarligen ett fantasi- och känsloliv som jag själv saknar.

Dansk politik

Jag åkte tåg från Malmö i går kväll. Eftersom tåget startat i Köpenhamn bjöd SJ på gratisexemplar av Berlingske Tidende.

Innan jag öppnade tidningen slog jag vad med mig själv om att den skulle innehålla något om ”udlændinge”, det ämne som danska politiker tycks besatta av. Mycket riktigt: en av de viktiga inrikespolitiska frågorna verkar vara detaljer kring det bidrag på 100.000 danska kronor som ”utlänningarna” från icke-västliga länder ska få om de väljer att lämna Danmark även om de har fast uppehållstillstånd där. Och dagens nyhet var att det i vänstern (!) – Socialdemokraterna och Socialistik folkeparti – råder oenighet när det gäller  de utflyttades möjlighet att återvända till Danmark om de en gång lämnat landet.

Det är förstås Dansk Folkeparti och Pia Kjærsgaard som i stor utsträckning sätter agendan för vad danska politiker anser som viktiga frågor. Även oppositionen måste fiska i de grumliga främlingsfientliga vattnen. De xenofobiska vågmästarna vet hur man utnyttjar sin ställning.

Sverige – Pias skräckvision

Fast på en punkt tycks ändå regering och opposition kunna ena sig emot krav som Pia Kjærsgaard och hennes populister ställer. Det framgår av en annan artikel i samma nummer av Berlingske Tidende. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har varit i Köpenhamn och försökt övertala den danska regeringen att bidra till en uppgradering av förbindelserna mellan EU och Israel. Men den danska regeringen säger nej. Ingen förändring är aktuell så länge Israel fortsätter att bygga illegala bosättningar och inte vill ta itu med frågan om eventuella krigsförbrytelser under Gaza-kriget i vintras.

Här är tydligen de danska partierna eniga – utom Dansk Folkeparti för vilket internationell rätt väger lätt. Pia Kjærsgaard och hennes partikamrater är nu Israels bästa vänner i Danmark – precis som Sverigedemokraterna här i landet.

Det är en underlig värld vi lever i. Xenofober i alla länder tycks förena sig.

Berlin 1968

Den här helgen skrivs det i många tidningar om Berlinmuren och dess fall för 20 år sedan. När jag i föregående inlägg berättade om mina upplevelser kvällen den 9 november 1989 var det bland annat mot bakgrund av min egen tidigare bekantskap med denna skammens mur.

Året var 1968. I slutet av april var jag på väg till en ekumenisk studentkonferens i Berlin – en förberedelse för det stora världskyrkomötet i Uppsala senare under året. Jag kom med tåg från Trelleborg via Sassnitz och gled långsamt in genom DDR:s dåvarande huvudstad. Jag minns stämningen vid Bahnhof Friedrichstrasse på den östtyska sidan. På perrongen gick den s.k. ”folkarméns” vakter omkring med kpistar och schäferhundar. De hade stora speglar som de sköt in under tågsättet för att kontrollera att ingen gömde sig under vagnarna. Det delade Berlin var inte längre den fiktion som man läst om i tidningarna utan en levande realitet.

Gränsövergång vid Bahnhof Friedrichstrasse på 60-talet

Med några medresenärer tillbringade jag en stund i Östberlin. Det var inget längre uppehåll och jag brydde mig inte om att växla till mig några östtyska pengar utan lånade i stället en tia eller så av en kollega för att köpa en glass eller vad det nu var. Jag fick en del växelmynt tillbaka, kanske motsvarande några kronor. Vid gränskontrollen på väg ut ur den stat som då regerades av Walter Ulbricht frågade en sträng äldre dam i luckan om jag hade någon DDR-valuta. Jag plockade oskyldigt upp mina småslantar och damen vaknade till: ”Har ni växlingskvitto?” Det hade jag förstås inte eftersom det var lånade pengar. Hon såg bister ut, lämnade sin plats för att överlägga med någon överordnad och dröjde oroväckande länge. Jag såg under tiden framför mig en mindre trevlig vistelse i något undersökningsrum där mitt valutabrott skulle utredas men efter en stund kom damen tillbaka och lät mig passera in i Västberlin.

DDR-mynt – källa till valutabrott?

Där var stämningen politiskt upphetsad. Bara några veckor tidigare hade vänsteraktivisten Rudi Dutschke sårats vid ett attentat på Kurfürstendamm. Den radikala studentrörelsen hade växt i styrka. Polariseringen i det västtyska samhället var uppenbar. Men Västberlin var fortfarande de västliga demokratiernas skyltfönster mot östblocket och hade en ekonomi som hölls under armarna av regeringen i Bonn.

Oron på båda sidorna om muren i Berlin i april 1968 var också föranledd av det som skedde knappt 30 mil söderut, i Prag. Tjeckoslovakien hade fått en regering som under Alexander Dubčeks ledning försökte liberalisera det kommunistiska systemet i den process som kom att kallas Prag-våren. ”Lyssna till rösterna i söder”, sa några östtyska studenter på den konferens jag deltog i. Mer vågade de knappast säga. Men de ljusare tongångarna söder om DDR tystades effektivt senare samma sommar när Sovjetunionen och de allierade från Warszawapakten mobiliserade sina invasionsstyrkor.

DDR och Sovjetunionen – evig vänskap

Jag var flera gånger i olika länder bakom den s.k. järnridån under åren före Berlinmurens fall. Men ingen bild av det delade Europa framstår nog klarare i mitt minne än scenen från Bahnhof Friedrichstrasse med dess kpistförsedda vakter, schäferhundar och minutiösa växlingskontroll.

Efter 1989 har jag rätt ofta varit i Berlin. Nu är Friedrichstrasse en affärsgata av vanligt västligt storstadssnitt. Men i det gamla Östberlin kan man ännu känna historiens vingslag. När jag på 90-talet bodde på Hotel Unter den Linden nära Brandenburger Tor kunde man fortfarande i korridorerna känna den karakteristiska öststatsdoften (en vittberest kollega vittnade om samma sak – var det något i byggnadsmaterialet som inte gick bort?). Och inne i entrén på Humboldtuniversitetet kunde man fortfarande läsa Marxs sentens med stora bokstäver: ”Die Philosophen haben die Welt nur verschieden interpretiert; es kommt aber darauf an, sie zu verändern.” Alltså: Filosoferna har bara tolkat världen olika, men nu gäller det att förändra den.

Ja, 1968 fanns det verkligen olika tolkningar av världen i Berlin. Men nu är den faktiskt förändrad.

PS – Uppdatering:

Vill ni ha en fantastiskt bra formulerad bild av en förändrad stad så läs vad Jonas Hassen Khemiri skriver i Svenska Dagbladet idag.

Vad jag gjorde under kalla kriget [4] (eller En kväll med prinsessan Christina)

Var den 9 november 1989 slutet på det kalla kriget? Symboliskt var det hur som helst en absolut vändpunkt den kväll när Berlinmuren öppnades och ett delat Europa såg ut att befrias från efterkrigstidens förlamande grepp.

Just den kvällen hade jag passerat ett annat slags mur. Jag befann mig på Europa Hotel i Belfast (passande namn förresten). Det var omgärdat av mer än meterhöga betongklossar för att förhindra attentat. Det var under den epok på Nordirland som kallas för The Troubles. Ett slags inbördeskrig rådde mellan IRA och de brittiska styrkorna. Bomber smällde här och var i provinsen. Alla var på sin vakt.

Jag jobbade då som kulturattaché på ambassaden i London och besökte Belfast för att Operabaletten från Stockholm den kvällen hade ett gästspel på stadens Grand Opera House. Anneli Alhanko var den mest kända av de stjärnor som drog ner stormande applåder från den irländska publiken.

Anneli Alhanko – Prima ballerina assoluta

Prinsessan Christina var Operabalettens höga beskyddare (det kanske hon fortfarande är?) och skulle med sin närvaro hedra gästspelet. Vi hade sällskap på planet mellan Heathrow och Belfast och hade en angenäm konversation om ditt och datt. Vi hämtades från något VIP-rum på flygplatsen och kördes till hotellet där det var några timmars vila innan föreställningen skulle börja.

Jag slog på tv:n i hotellrummet och fick nyheten om den presskonferens i Berlin som satte fart på händelserna den kvällen. Den hölls omkring klockan 19 centraleuropeisk tid och då var klockan 18 i Belfast. Jag har inga exakta noteringar men jag misstänker att operaföreställningen började 20.00 Under en och en halv timme kunde jag på hotellets olika tv-kanaler följa händelserna i DDR. När det var dags att gå till operan hade folket börjat röra på sig i Berlin.

Jag förstod att kvällen skulle bli historisk och skulle gärna ha betalat betydande belopp för att kunna sitta kvar på hotellrummet och följa det drama som skulle utvecklas till en av de allra viktigaste händelserna under 1900-talet, om än inte början på en ny världsordning. Men vad gör man när prinsessan Christina och Operabaletten väntar? Det kalla krigets final utspelades medan jag satt och beskådade klassisk balett på en helt annan scen.

Det är intressant att så här i efterhand titta på vad som egentligen hände i den gamla tyska huvudstaden. En förvirrad DDR-talesman som hette Günter Schabowski trodde att de nya bestämmelserna för östtyskars möjlighet att resa ut ur DDR skulle träda i kraft omedelbart och de som såg presskonferensen med honom tog hans uttalanden på orden.

Det är förresten ganska dråpligt att läsa en utskrift av presskonferensen översatt till engelska (man kan dessutom se delar av den i original på Youtube). Så här sa Schabowski bland annat när han fick frågan om när de nya bestämmelserna skulle träda i kraft:

Schabowski: (… scratches his head) You see, comrades, I was informed today (puts on his glasses as he speaks further), that such an announcement had been (um) distributed earlier today. You should actually have it already. So, (reading very quickly from the paper): 1) “Applications for travel abroad by private individuals can now be made without the previously existing requirements (of demonstrating a need to travel or proving familial relationships). The travel authorizations will be issued within a short time. Grounds for denial will only be applied in particular exceptional cases. The responsible departments of passport and registration control in the People’s Police district offices in the GDR are instructed to issue visas for permanent exit without delays and without presentation of the existing requirements for permanent exit.”

Question: With a passport?

Schabowski: (um…)(reads:) “Permanent exit is possible via all GDR border crossings to the FRG. These changes replace the temporary practice of issuing [travel] authorizations through GDR consulates and permanent exit with a GDR personal identity card via third countries.”

(Looks up) (um) I cannot answer the question about passports at this point.

(Looks questioningly at Labs and Banaschak.) That is also a technical question. I don’t know, the passports have to … so that everyone has a passport, they first have to be distributed. But we want to…

Banaschak: The substance of the announcement is decisive…

Schabowski: … is the …

Question: When does it come into effect?

Schabowski: (Looks through his papers…) That comes into effect, according to my information, immediately, without delay (looking through his papers further).

Schabowski – något förvirrad

Efter detta började folkmassan ute på stan att röra sig. Och när jag efter balettföreställningen och en efterföljande mottagning kom hem på kvällen och slog på tv:n igen så kunde jag se jubelscenerna från Berlin.

Vad som sen hände med prinsessan Christina minns jag faktiskt inte. Jag antar att hon också slog på sin tv. Själv var jag hur som helst helt absorberad av den politiska dröm som gått i uppfyllelse.

Gustaf Hellström och England

Det var ett märkligt sammanträffande. I går omorganiserade jag några bokhyllor och bläddrade bland annat igenom ett snyggt inbundet exemplar av Gustaf Hellströms bok Från redingot till kavajkostym. Den har undertiteln Engelska studier och kom ut på Bonniers förlag 1933. Förordet börjar i tidens anda rätt så ödmjukt:

Det är med stor tvekan, som undertecknad härmed, på uppmaning från olika håll, samlar ett litet urval av de Londonkorrespondenser, som jag under loppet av de sista sex, sju åren sänt till Dagens Nyheter.

När jag höll i boken tänkte jag att Gustaf Hellström nog är orättvist bortglömd. Då anade jag inte att måndagens tidningar så effektivt skulle påminna om hans namn. Anledningen är den bok som Gustaf Hellström-sällskapet gett ut med titeln Det var ingen tjusande idyll, en samling essäer om författaren, journalisten och akademiledamoten och hans liv och verk. Boken ägnas en understreckare av Carina Burman i Svenska Dagbladet och en stor artikel av Johan Svedjedal i Dagens Nyheter.

Gustaf Hellström – bl. a. Londonkorrespondent

Jag tillhör också dem som inte läst Hellströms mest kända roman om snörmakare Lekholm (kanske i ungdomlig protest för att den tillhörde den kanoniska lista som vår modersmålslärare delade ut i gymnasiet) men det hindrar inte att jag på grundval av hans Londonskildringar och annat jag läst av hans hand verkligen gillar hans litterära stil och iakttagelseförmåga.

Dagens artiklar fick mig förstås också att besöka Gustaf Hellström-sällskapets hemsida. Inte minst intressant är den avdelning på sidan som noggrant förtecknar Hellströms vistelseorter och adresser. Bara under åren som korrespondent i London verkar han ha flyttat mellan stadens olika delar. Inte konstigt då att han bättre än de flesta verkligen lyckas fånga 20- och 30-talets engelska samhällsliv.

Johan Svedjedal skriver om ”Hellströms trassliga privatliv, med alkoholmissbruk, skilsmässor och kringflackande.” Det är aspekter som speglas också i hans bok om England. Ett kapitel handlar om skilmässoprocesser, ett annat har rubriken ”England och alkoholen”. Och när han skriver om East End så bygger det på att han faktiskt bodde några veckor på det svenska sjömanshemmet i Whitechapel för att insupa atmosfären i den då rätt illa beryktade stadsdelen.

Fast särskilt klarsynt är han ändå inte i det kapitel som han ägnar Winston Churchill (nu befinner vi oss alltså i tidigt 30-tal). Så här skriver han:

Churchill har hittills inte blivit mannen som gjorde det. Hans utsikter att nu, ehuru ännu inte sextioårig, spela en avgörande eller ens en betydelsefull roll i Englands historia bli för varje dag allt mindre. Det är väl också tämligen troligt att han inte ens själv längre gör sig några illusioner i den vägen. Hans tid är förbi. Frågan är – som vi senare skola se – om hans tid överhuvudtaget funnits inom gränserna för hans liv, med andra ord, om han inte haft olyckan att födas ett eller ett halvt århundrade för sent för att ha kunnat skapa tillräckligt utrymme och fulla utvecklingsmöjligheter för sina många lysande egenskaper.

Hellström verkar med andra ord ha varit en god psykolog men en dålig profet. Men det är förmågan till en genomskådande inlevelse som gör att jag skulle vilja utnämna hans bok om England som en av de bästa i genren. Och jag har faktiskt läst en hel del.

Karelens upplysare

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att jag lagt till en ny flik ovan: Blandade texter. I och för sig är de inte blandade för det finns än så länge bara en text där, en artikel om Karelen. Men det kommer fler så småningom.

Karelen är ett landskap som alltid har intresserat mig, en nordisk provins på gränsen mellan två kulturer. Här har kristendomen i sin latinska respektive grekiska form mötts sedan århundrade. Här har gränser dragits fram och tillbaka mellan Sverige och Ryssland (och efter 1809 mellan Finland och Ryssland). Och, som jag skriver i artikeln: ”Detta landskap är det dåliga nationella samvete som Sverige aldrig förstått att ha. Det var här som den svenska kronan genomförde sina etniska rensningar efter 1600-talets krig.”

Mer än så förresten: Våra historieböcker har förstås alltid tigit om svenskarnas härjningar i det karelska landskapet eller längs den ryska ishavskusten. Valamo kloster i Ladoga raserades på 1600-talet av våra råbarkade trupper. Dussintals munkar slogs ihjäl av svenska soldater i Petsamo kloster på 1580-talet. Ovärderliga skatter med rötter i den bysantinska och ryska kulturen har skövlats. I det ryska minnet bevaras Sverige i dessa trakter ofta som en aggressiv nation.

Valamo – här härjade en gång svenska trupper

Allhelgonadagen i vår kalender är i den finska ortodoxa kyrkan De karelska upplysarnas fest. Då firas minnet av dem som österifrån kristnade Karelen, klostergrundare som Sergius och Herman av Valamo, Arsenius av Konevitsa eller Trifon av Petsamo. De var hyllade gestalter i den folkliga kultur som bland annat bevarade Kalevalas poesi åt eftervärlden.

Sergius och Herman – Valamo klosters grundare

TV4 sänder nu en serie där Gustav Fridolin granskar våra historieböcker under rubriken Vår mörka Historia. Han tar till exempel upp Sveriges inblandning i slavhandeln på 1700-talet, eller hur svenska staten under 1800-talet stal stora delar av samernas landområden. Jag antar att han inte berör vårt religionsförtryck i Karelen under stormaktstiden men det vore annars värt ett eget program.

På tal om historia så pågår just nu på Nationalmuseet i Helsingfors en utställning med titeln Ikoner, individer och kriget. Den beskrivs så här på muséets hemsida:

Utställningen, som sammanställts av det nya Valamo-klostrets konserveringsanstalt, visar ikoner som under vinter- och fortsättningskriget 1939-1944 evakuerades från Karelen och Öst-Karelen eller hemfördes som minnesföremål. Utställd finns hela den brokiga skalan av fromhet som utmärker folket i Karelen. Här ser man heliga bilder tryckta på papper tillsammans med gamla och mörknade ikoner, målade med tempera.

Förutom ikoner innehåller utställningen brev, fotografier, anteckningar och publikationer. I utställningen ingår ett flertal ikoner ur Finlands nationalmuseums samlingar; de presenteras nu för första gång som en helhet med anknytning till vinter- och fortsättningskrigen.

Jag har inte varit i Helsingfors och sett utställningen men jag hoppas komma dit innan den tas ned den 31 januari nästa år. Under tiden fördjupar jag mig gärna i Katri och Harri Willamos ikonsamling som finns på nätet. En intressant kollektion av 390, ofta folkliga, ikoner från Karelen och Ryssland. Kolla genom att klicka här.

Ur Willamos ikonsamling

Levitan och den gyllene hösten

Vi diskuterar här hemma om inte årets höstfärger är ovanligt intensiva. Kanske inte åt det röda hållet utan snarare åt det gula. När solen, som idag, skiner på björkarna så ger det verkligen en känsla av den vår de svage kallar höst, för att nu tala med Karlfeldt.

Som jag noterat i något tidigare sammanhang är det den rysk/litauiska landskapsmålaren Isaak Iljitj Levitan (1860-1900) som står för den bild som just nu ligger överst på den här bloggen. ”Gyllene höst” heter den och eftersom blogghuvudet bara rymmer en beskuren del är det väl bäst att visa hela målningen här (tyvärr varierar ju färgerna något på de reproduktioner man hittar på nätet och jag vet inte vilken avbildning som är trognast – den mer gulaktiga här ovan eller den något rödare här nedan):

En annan målning av Levitan heter Höst i Sokolniki. Också den med färger som vi just nu kan se omkring oss.

Och så detta höstlandskap där dimman lägrat sig över nejden och björkarna är på väg att fälla sina löv:

Snart börjar november.