Kortslutningskonservatism

I Svenska Dagbladet idag skriver Erik Wallrup om den ganska avslagna svenska debatten mellan vänster och höger. Han tar sin utgångspunkt i en italiensk diskussion och konstaterar att det i Italien, liksom i Frankrike och England, finns en intellektuell höger som kan bjuda vänstern motstånd. Men hur ser det ut här hemma?:

På de fyra gångna åren har inte mycket mer hänt än att en kulturutredning blivit illa tilltygad. Någon ny generation intellektuella har inte dykt upp i diskussionen, utan den gamla vänsterintelligentian har reproducerat sig. Om någonting kan utläsas så gäller det den estetiska debatten: ett slags kulturkonservatism har artikulerats i försvaret för figurativ konst och habilt berättande i romanen.

Annars? Johan Norberg skriver vidare på sitt globaliseringsevangelium och Johan Lundberg har tagit steget från kulturkonservativ SvD-skribent till kulturkonservativ chefredaktör på Axess – och en frenetiskt produktiv blogg. Båda har haft sina positioner långt tidigare.

Någonting som absolut går att känna igen från förr är underdog-mentaliteten. Den som tar upp kampen mot ”kultursidesvänstern” känner sig ”mobbad”, klagar över att ingen lyssnar och känner sig utfrusen. Det kan finnas hur många miljoner som helst i ryggen, dagstidningar som är liberalt eller kulturkonservativt präglade och numera också den fria tillgången till bloggandet.

Wallrup konstaterar också att ”den tänkande högern” i vissa situationer slutar tänka (snarare än att den inte börjat) och kallar det för ”kortslutningskonservatism”. Den klagar över idéer som bryter mot det liberal-konservativa samförståndet eller upprättar listor på tänkare som hamnar i giftskåpet.

Visst, så är det. Eller också upprättar en del skribenter inom denna sfär listor på tänkare som med en övertalningsdefinition betecknas som ”den internationella intellektuella offentlighetens fixstjärnor”. Christopher Hitchens till exempel.

Hitchens – fixstjärna?? (Bild: Wikimedia commons)

My God, när blev Hitchens en fixstjärna? Jag började läsa honom 1982 när han var en vänsterman som i The Spectator gisslade Ariel Sharon och hans mordiska fälttåg i Libanon. Sedan dess har han ju snarare varit en snurrande planet eller ett slags svischande komet än en fixstjärna.

Man behöver ju inte gå så långt som den excentriske men skarptungade brittiske parlamentarikern George Galloway som vid ett tillfälle karakteriserade Hitchens som a ”drink-soaked former Trotskyist popinjay”. Å andra sidan svarade Hitchens på samma nivå när han karakteriserade Galloway som ”a thug and a demagogue, the type of working-class-wideboy-and-proud-of-it who is too used to the expense account, the cars and the hotels – all cigars and back-slapping. He is a very cheap character and a short-arse like a lot of them are, puffed up like a turkey.” (Kolla förresten deras berömda New York-debatt här eller läs om den här).

Snacka om intellektuella fixstjärnor.

Själv anser jag att det bör gå att förena skrivande på en hövlig nivå med en estetisk kulturkonservatism och en frisinnad socialliberalism med sinne för solidaritet och internationell rätt. Men jag vet att en sådan hållning är näst intill omöjlig i det svenska debattklimatet.

”Engelska åt alla”

Jag kom att bläddra i en liten bok som jag häromåret fick av en gammal kollega, Carl-Axel Axelsson. Den heter Engelska åt alla och skildrar den debatt som från mitten av 50-talet fördes om den obligatoriska undervisningen i engelska i den svenska skolan.

Carl-Axel hade själv en  gång varit aktiv i den debatten, han arbetade som lärare och kom så småningom att vara en av författarna till det läromedel som under 60-talet dominerade nybörjarundervisningen i engelska i Sverige. Hallo England hette materialet som många årsklasser – kanske till och med läsare av denna blogg – fick stifta bekantskap med.

Det är intressant att se hur ett skolpolitiskt beslut från mitten av 50-talet under de närmast följande åren omsattes i en intensiv verksamhet med lärarfortbildning och utvecklingsarbete. Carl-Axel Axelsson beskriver den pedagogiska utvecklingen från 40-talet (där ett uppstyltat tal av prinsen av Wales – han som senare blev Edward VIII – kunde vara en studieobjekt) fram till 60- och 70-talens pedagogik inriktad på det levande talspråket.

Prinsen av Wales – en språklig förebild

Det mest roande i den här lilla boken är ändå skildringen av den debatt på 50-talet där en del ifrågasatte om det verkligen var bra och lämpligt att alla barn skulle lära sig engelska. En läroverksadjunkt vid namn Gunnar Dankert gjorde i mars 1959 ett inlägg i Svenska Dagbladet där han hävdade att det var både onödigt och oklokt med en så dyrbar satsning:

Och är det slutligen rimligt, att engelskundervisningen skall omfatta även uppenbart olämpliga elever, vilkas deltagande sanktioneras av något i sammanhanget så bisarrt som sociala (!) skäl… Det vore säkerligen för alla parter bäst, om engelskundervisningen i folkskolan (enhetsskolans mellanstadium) gjordes frivillig.

Andra debattörer hävdade att merparten av folkskolans elever aldrig någonsin skulle ha någon glädje av engelska och detta av två skäl: De hade inte förmåga att lära sig tillräckligt för att språket skulle kunna bli till nytta, och de skulle aldrig i livet komma att ha anledning att använda detta språk.

Det var alltså för ett halvsekel sedan. Det är förstås lätt att så här i efterhand skratta åt adjunkten Dankert som förmodligen bara hade sett en svensk kanal på svartvit teve och som aldrig kunde drömma om internet.

Stieg Larsson-febern

Jag är väl en av de få svenskar som vågar bekänna att jag inte läst någon av Stieg Larssons böcker. Inte heller har jag sett filmerna. (Jag har förresten heller aldrig varit på Mallorca).

Å andra sidan är det intressant att ta del av allt som skrivs om honom. Inte minst internationellt där det svenska bråket om Larssons allmänna skrivkonst och om Kurdo Baksis kritiserade bok har blivit heta nyheter.

Tyska Der Spiegel refererar uppståndelsen i Sverige och konstaterar att Stieg Larssons artiklar i Expo och i andra medier knappast har den stilistiska lyskraft som man senare hittar i Millenium-serien. Å andra sidan konstaterar tidskriftens skribent att varken Liza Marklund eller John Grisham hade utmärkt sig som några språkliga mästare i sina gamla yrken innan de började skriva oerhört framgångsrika thrillers.

Franska Libération har också en stor artikel i ämnet under rubriken ”Vem höll i pennan” och konstaterar att flera svenska debattörer tvivlar på att Larsson ensam kan stå för faderskapet till böckerna (om nu ett faderskap kan delas).

Oavsett denna uppståndelse är det värt att notera att Stieg Larsson var den bäst säljande författaren i hela Europa under 2009. Det framgår av siffror som just publicerats i den brittiska branschtidningen The Bookseller. Där ser det förra årets tio-i-topp-lista ut så här:

1 Stieg Larsson
2 Stephenie Meyer
3 Dan Brown
4 Paolo Giordano
5 Carlos Ruiz Zafón
6 Camilla Läckberg
7 Herman Koch
8 Tatiana de Rosnay
9 Henning Mankell
10 John Grisham

Tre svenska författare på en europeisk topplista. Vem hade kunnat förutse detta för 10 år sedan?

Vem var Hugo Falk?

Jag har någon gång tidigare på den här bloggen skrivit om hur mycket man kan lära sig av gamla böcker som inhandlats på antikvariat eller loppisar. Och då menar jag inte bara själva innehållet utan saker som namnteckningar, marginalnoteringar, ex libris med mera.

Nyligen köpte jag för en billig penning ett inbundet exemplar av Alexander Herzens memoarer, utgivna i svensk översättning 1901-1902. Det är ju en av 1800-talets mest betydelsefulla ryska böcker. Ska man sammanfatta något av Herzens budskap till eftervärlden kan man kanske göra det med några rader från engelska Wikipedia:

Herzen was a hero of the 20th century philosopher Isaiah Berlin. The words of Herzen that Berlin repeated most insistently were those condemning the sacrifice of human beings on the altar of abstractions, the subordination of the realities of individual happiness or unhappiness in the present to glorious dreams of the future. Berlin, like Herzen, believed that ‘the end of life is life itself’, and that each life and each age should be regarded as its own end and not as a means to some future goal.

Tolstoy declared that he had never met another man ”with so rare a combination of scintillating brilliance and depth”. Berlin called his autobiography ”one of the great monuments to Russian literary and psychological genius.….a literary masterpiece to be placed by the side of the novels of his contemporaries and countrymen, Tolstoy, Turgenev, Dostoevsky.

Jag återkommer till Herzen framöver, inte minst den intressanta svenska koppling som finns i ett avsnitt i hans memoarer. Dagens inlägg är dock ett försök att i korthet besvara frågan: Vem var Hugo Falk?

Det är nämligen Hugo Falks ex libris som finns på pärmens insida i den här boken. Jag surfade lite på nätet men det finns inte så mycket skrivet om denne man. Dock fann jag snabbt att han var författare till en rad ungdomsböcker vid 1900-talets början plus ett antal populärhistoriska skildringar med tonvikt på kungligheter och militaria.

Vår upplaga av Nordisk Familjebok, tryckt 1937, gav några fler hållpunkter:

Falk, Hugo, författare (1862-1925)… Officer 1883, kapten vid Värmlands reg:te 1903. F. utgav flera friska och hurtiga pojkböcker, ”Gösta Svärdfält och båtsman Våghals (1898), ”Märta Båge och Erik Ryning” (1900), ”Skolpojkar” (1903) m m.

Hurtiga pojkböcker, som sagt. Hurtigheten lyser fram också i en annan titel ur hans produktion: Gossar blå: ögonblicksfotografier från tält och bivuak (1900). Några av hans böcker inom genren ungdomsdeckare blev översatta till tyska, t. ex. Klubben ”Mörkrets gärningar” (1909) som i den tyska versionen hette Taten der Finsternis. Fortfarande kan man köpa hans böcker antikvariskt till rätt aktningsvärda priser. Men någon stor plats i den svenska litteraturhistorien har han knappast erövrat.

Han tillhörde en gammal värmlandsläkt och skrev en liten bok om provinsen: Frykensjöarna och Lekvattnet: en värmländsk turisttur (1923). Kanske är det då inte så förvånande att den enda bild som jag lyckats hitta av honom är när han julen 1923 poserar tillsammans med sin fru och Selma Lagerlöf på Mårbacka.

Hugo med hustru på julkalas hos Selma, 1923

Detta var dagens bidrag till litteraturhistorien, allt tack vare Hugo Falks ex libris – som för övrigt föreställer en falk som svävar över ett svenskt skogslandskap.

Till Alexander Herzen och hans memoarer återkommer jag alltså senare.

Sjisjkins vinter

Jag bytte bild i sidhuvudet i går. Nej; det är inget foto från de nu så snötyngda sörmländska skogarna utan en målning av den ryske konstnären Ivan Ivanovitj Sjisjkin (eller Shishkin med engelsk transkription). Han föddes 1832 och dog 1898 och betraktas som en av det ryska landskapsmåleriets mästare. Inte minst hans skildringar av den ryska skogen är berömda och eftersom han gärna hämtade sina motiv från trakterna kring Sankt Petersburg påminner naturen ofta om den svenska.

Så här ser förresten hans vinterbild ut i obeskuret skick:

Vår, höst och sommar är annars de årstider som han mest skildrat. Han rör sig mellan ett slags naturromantik och en nästan fotografisk återgivning av landskapet. Här är en målning från en dimmig sommarmorgon där man kan nästan kan känna båda dessa poler i hans konstnärskap:

Det finns flera porträtt av Sjisjkin som målats av hans vän och konstnärskollega Ivan Nikolajevitj Kramskoj. Här är ett av dem:

Den som vill se mer av Sjisjkins konst kan hitta 8 sidor här. Det finns också en samling på sajten Olga’s Gallery.

Levande historia?

Det var naturligtvis ett vällovligt initiativ av Göran Persson att öka kunskapen, inte minst bland unga människor, om förintelsen och nazismens brott mot mänskligheten. Att låta detta ske i myndighetsform genom Forum för levande historia var däremot ett misstag, något som många nu är eniga om.

Jag känner Forums nuvarande chef, Eskil Franck, och kan betyga att han är en ärlig och klok person som säkert försöker göra det bästa av sitt uppdrag. Tyvärr är det inte så lätt att vara chef för en myndighet som styrs av politiska konjunkturer.

Det ursprungliga uppdraget utvidgades 2006 till att omfatta upplysning också om kommunismens brott mot mänskligheten. I Svenska Dagbladet idag klagar Claes Arvidsson över att denna del av uppdraget aldrig fullföljts riktigt ordentligt. Han misstänker att en kvardröjande vänsterideologi både inom och utanför myndigheten kan vara orsaken. Det är möjligt. Arvidssons tankeverksamhet sträcker sig dock inte så långt att han funderar över andra orsaker eller ens om det dubbla uppdraget är särskilt klokt. Eller om ett tredje uppdrag kring andra brott mot mänskliga rättigheter kunde vara önskvärt.

Tvillingar?

Ett perspektiv på Forums dubbla uppdrag kan man få i dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz som refererar den starka kritiken från judiskt håll mot försöken att bunta ihop nazismens och kommunismens brott. Intitiativet till denna koppling kommer bland annat från de baltiska staterna och särskilt från Litauen där det blivit ett sätt att sopa det nationalistiska samarbetet med nazisterna under mattan. Till kritikerna hör bland andra Shimon Samuels från the Simon Wiesenthal Center i Jerusalem:

According to a number of leading Holocaust scholars, the state-sponsored equation of Nazi crimes with Communist brutality in Eastern Europe is the most serious threat to preserving the memory of the Holocaust. Samuels said the ongoing growth in the power of rightist parties in the European Parliament is fueling the equation campaign.

This phenomenon is especially prevalent in Lithuania, for obvious reasons, says Dr. Laurence Weinbaum of the World Jewish Congress, a historian specializing in Polish-Jewish relations, but in certain circles it is also manifested in Poland. Artur Hofman, spokesperson for one of the main bodies of Polish Jewry, confirmed this, saying this was ”the most worrying trend” connected to the prominent role that Jews, acting as individuals, had in Poland’s Soviet-controlled Communist regime. Weinbaum agreed with this assertion. ”In the Baltic states, especially Lithuania and Latvia, the campaign to consign the victims of the Holocaust and of Communism to the same basket is a transparent attempt to blur Baltic societies’ wholesale complicity in the murder of their Jewish populations,” he said.

I efterdyningarna av den s. k. Pragdeklarationen från 2008 har en rad europeiska politiker velat se en gemensam minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Det möter också skarp kritik från forskare i olika länder:

In Lithuania, equalizing Stalinism and Nazism is a ruse to delete the stain of massive collaboration,” Professor Dovid Katz, a Vilnius-based researcher of Yiddish, told Haaretz. ”Instead of facing the past, the state deletes the Holocaust as a category and buries it in another paradigm.” …

Weinbaum noted that while ”there is a tendency to try and ‘contextualize’ – as he defines it – the cases in which Poles participated in the annihilation of the Jews in Poland. ”Polish society as a whole cannot be seen as a perpetrator-nation, as can be the Lithuanians,” he said. While some Poles were complicit in the murder and despoliation of Jews, he noted, ”others rescued them.”

He said that in Poland, some circles, especially Polish Holocaust scholars, ”vociferously oppose” a combined commemoration date. Others support it for nationalistic reasons. ”To be sure, no one can or should minimize the untold suffering caused by Communist tyranny, of which Jews were also victims, but common commemoration will only serve to disfigure memory and history,” Weinbaum concluded.

På en särskild hemsida som heter The Holocaust in the Baltics har nu inlägg som opponerar mot denna trend samlats. Den är värd att uppmärksamma, inte minst om man som Claes Arvidsson vill utvärdera det uppdrag som Forum för levande historia fått.

Den okända kvinnan från floden Seine

Min sakletande hustru köpte för något år sedan en liten gipsskulptur på en loppis, ett vackert och fridfullt blundande kvinnoansikte. Det är något gåtfullt Mona Lisa-aktigt över hennes leende. Den marmorlika ytan för tankarna till en antik dödsmask. Men vilken är egentligen hennes hemlighet?

Vi hängde upp det lilla konstverket över en klocka i serveringsgången men funderade inte så mycket mer över motiv och proveniens. Men vid ett besök på Musée d’Orsay i Paris i början på januari insåg vi att det vackra ansiktet är en kopia av ett kulturhistoriskt oerhört intressant verk med titeln L’Inconnue de la Seine.

Vår skulptur i profil (foto: Lennart Daléus)

Och plötsligt öppnar sig en fantastisk historia som i korthet beskrivs så här i en engelsk artikel:

The story goes that when the woman’s body was fished out of the water at the Quai du Louvre, the Paris pathologist found her so mesmerisingly beautiful that he ordered a moulder to take a death mask of her face. No one ever identified the perfect, blemish-free body. But casts of the beautiful white plaster mask sold across Paris, then across Europe. It hung in the studios of artists and writers from Man Ray to Albert Camus, who described the calm, slightly smiling woman as a ”drowned Mona Lisa”.

Literary figures including Rainer Maria Rilke, the French surrealists and Russian-born Vladimir Nabokov found a muse in this mysterious French Ophelia, a beautiful young woman it was assumed had taken her own life after she was driven mad by love.

Nabokov skrev 1934 en lång dikt på ryska om den okända skönheten och bidrog till att göra henne odödlig i den ryskspråkiga världen. I Västeruopa var hon då redan känd och reproducerad i massupplagor, ett inventarium hos författare och konstnärer vid 1900-talets första decennier, i stil med Arnold Böcklins tavla Die Toteninsel som också hängde hos många av dåtidens intellektuella (kanske ett utflöde av samma dödsmystik?).

I den här fantastiskt intressanta essän på nätet hittar man en lång lista på alla författare och konstnärer som på ett eller annat sätt blivit berörda av den okända flickan från Seine. Bland dem kan nämnas: Albert Camus, Maurice Blanchot, Louis-Ferdinand Céline, Rainer-Maria Rilke, Anais Nin, Ödön von Horváth, Man Ray, Louis Aragon.

L’Inconnue de la Seine

Att det skulle handla om en drunknad kvinna är med all sannolikhet en myt. Icke desto mindre har den gåtfulla masken i en senare och mer närliggande tid använts för att gestalta ansiktsformen hos en övningsdocka som används för att träna bland annat konstgjord andning med mun mot munmetoden. Det är den norska firman Laerdal som saluför Resusci Anne, en modern version av den kvinna som i decennier fascinerat en kontinent med sitt milda leende från en annan värld.

Bilden ovan är från Laerdals hemsida där det bland annat står så här:

Generations later, the Girl from the River Seine would be rediscovered when Asmund S. Laerdal began the development of a realistic and effective training aid to teach mouth-to-mouth resuscitation… Moved by the story of the girl so tragically taken by early death, he fashioned her mask for the face of his new resuscitation training manikin, Resusci Anne.  She has become a symbol of life to the millions of people throughout the world who have learned the lifegiving technique of modern resuscitation, and to those whose lives she has helped save from unnecessary death.

Det är numera med en viss vördnad som vi närmar oss den lilla skulpturen på vår vägg. Den sammanfattar ett sekel av europeisk kulturhistoria.

Det antimuslimska föraktet

I Amsterdam stod i går den högerextrema politikern Geert Wilders inför rätta på grund av sina kränkande uttalanden om muslimer.  Han är ju mannen som jämfört islam med nazismen och som hävdat att Koranen bör förbjudas. En intellektuell vettvilling naturligtvis men ändå uppburen av meningsfränder i olika länder (bland dem det danska Trykkefrihedsselskabets ledare Lars Hedegaard).

Lars Hedegaard och Geert Wilders – comrades in arms

Man kan tycka vad man vill om rättegångar mot yttrandefriheten men så länge som vi i olika västerländska länder har en lagstiftning som förbjuder hets mot folkgrupp så är det väl rimligt att hets mot olika religiösa grupper prövas på lika villkor. Få länder skulle tolerera att samma typ av anklagelser som riktas mot muslimer skulle riktas mot judar. Och Wilders bisarra tankar på ett förbud mot Koranen påminner mest om nazisternas och några av deras kyrkliga medlöpares lika bisarra försök att rensa ut Gamla testamentet ur kristendomen på grund av dess ”judiska” karaktär.

Deutsche Christen – ville rensa ut Gamla testamentet

Det förvånande är kanske att de rättsvårdande myndigheterna i Sverige inte gör den jämförelsen. Göran Rosenberg är inne på detta i en utmärkt krönika i Journalisten där han förvånas över JK:s beslut att inte ens ta upp till prövning de anmälningar som riktats mot en debattartikel med utfall mot muslimer av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i Aftonbladet i höstas.  Åkesson skrev där bland annat att muslimerna i Sverige är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Och han gjorde förstås inte skillnad på muslimer och muslimer.

Rosenberg skriver:

Att definiera och peka ut en befolkningsgrupp som det största hotet mot Sverige sedan Nazityskland kan ju i praktiken ses som en uppmaning till strid mot gruppen i fråga.

Ett yttrande med en sådan avsikt och innebörd är inte självklart förenligt med demokratin.

Följaktligen var det synnerligen befogat av ett antal personer att anmäla Åkessons artikel till JK för misstänkt brott mot lagen om hets mot folkgrupp. Och synnerligen obefogat (för att inte säga obegripligt) av JK att inte ens ta upp saken till prövning – med argumentet att lagen om hets mot folkgrupp ger utrymme också ”för kritik av folkgrupper eller av skilda företeelser knutna till grupperna”.

Som Göran Rosenberg konstaterar måste JK helt ha missuppfattat vad saken gäller:

Åkessons artikel är inte problematisk därför att den kritiserar ”skilda företeelser” inom den muslimska befolkningsgruppen. Den är problematisk därför att den urskillningslöst pekar ut den muslimska befolkningsgruppen som ett hot mot nationen. Det finns så vitt jag förstår inget som den muslimska befolkningsgruppen kan göra för att sluta utgöra ett hot i Sverigedemokraternas ögon – annat än att försvinna. Med sitt yttrande ”kritiserar” inte Åkesson muslimerna i Sverige. Han hotar dem.

Om vi nu har en lag om hets mot folkgrupp så är väl detta ett solklart fall att pröva. När lagen kom till 1948 var ju bakgrunden bland annat erfarenheten av nazisternas utpekande av judarna som ett hot mot den tyska folkgemenskapen. Och Rosenberg fortsätter:

Jag kan inte tänka mig att lagen om hets mot folkgrupp skulle tillåta Åkesson att peka ut den judiska befolkningsgruppen som ett hot mot Sverige. Om JK anser att lagen tillåter det förstår jag hans beslut. Om han anser att lagen tillåter det ena yttrandet men inte det andra förstår jag honom inte.

Att en del kulturskribenter och opinionsbildare ibland försöker förringa föraktet eller hotet mot vanliga fredliga muslimer genom att bagatellisera eller förlöjliga de viktiga debattinlägg som gjorts av till exempel Andreas Malm eller Lena Sundström är en sak – böcker kan man förstås läsa på olika sätt. Men att den svenska lagstiftningens högsta vårdare intar samma nonchalanta attityd är naturligtvis mycket allvarligare.

10-talets viktigaste test på rättssamhället kommer att i stor utsträckning påminna om 30-talets. Och vikten av opinionsbildning till försvar för rätt och humanism kommer att vara likartad.

Vintern och sundhetsläget

För något år sedan citerade jag vad en D:r Henrik Berg skrev i tidskriften Hälsovännen för 1899:

Det ser dock ut som om våra kalla vintrar vore stadda i aftagande. (Det skulle vara en mycket intressant sak, om meteorologerna kunde upplysa oss om, hvarpå detta beror, och om utsikt finns, att en ändring till det bättre, d.v.s till kallare vintrar är att vänta.) Slaskvinter betyder stor sjuklighet. Sträng vinter åter är liktydig med allmän sundhet.

Uppenbarligen oroade man sig för 111 år sedan för det allt mildare klimatet. Nu har vi äntligen fått en någorlunda sträng vinter. Frågan är bara om D:r Bergs tes håller. Eller med andra ord: hur ser egentligen det allmänna sundhetsläget ut?

Riktig vinter – bra för sundhetsläget

Det heliga vinterbadet

Delar av den ortodoxa världen tillämpar ju fortfarande den julianska kalendern som ligger 13 dagar efter den gregorianska. Det betyder att kyrkan i länder som Ryssland, Ukraina och Serbien just idag, den 19 januari, inte har kommit längre än till trettondag jul.

För de ortodoxa kyrkorna är det inte de vise männen som står i centrum för trettondagen utan Jesu dop i Jordanfloden och den därmed förenade gudsuppenbarelsen. Dopet och helgandet av vattnet är därför ett viktigt tema.

Dopet i Jordan

I Ryssland är ju sjöar och floder tillfrusna så här års men på många ställen drar präst och församling i procession ner till närmaste vattendrag där man ofta huggit upp en korsformad vak. Efter prästens välsignelse av vattnet tar många med sig hem några liter i flaskor och burkar. Andra passar på tillfället att bada i det helgade men iskalla vattnet.

Hur det kan se ut en dag som denna i Ryssland framgår av ett klick på den här videolänken. För en längre skildring av processionen och ceremonierna vid den tillfrusna Pusjma-floden kan man klicka här. Från förra årets firande i Solnetjnogorsk finns också en utförlig video. Notera särskilt i slutet på det senare klippet att bikini anses vara ett tillåtet plagg för de kvinnliga badarna.

En bild från den 19 januari 2009 i Ukraina

Ett folk av heliga vinterbadare har varken Napoleon, Stalin eller Hitler i längden kunnat besegra.