Dansk politik

Jag åkte tåg från Malmö i går kväll. Eftersom tåget startat i Köpenhamn bjöd SJ på gratisexemplar av Berlingske Tidende.

Innan jag öppnade tidningen slog jag vad med mig själv om att den skulle innehålla något om ”udlændinge”, det ämne som danska politiker tycks besatta av. Mycket riktigt: en av de viktiga inrikespolitiska frågorna verkar vara detaljer kring det bidrag på 100.000 danska kronor som ”utlänningarna” från icke-västliga länder ska få om de väljer att lämna Danmark även om de har fast uppehållstillstånd där. Och dagens nyhet var att det i vänstern (!) – Socialdemokraterna och Socialistik folkeparti – råder oenighet när det gäller  de utflyttades möjlighet att återvända till Danmark om de en gång lämnat landet.

Det är förstås Dansk Folkeparti och Pia Kjærsgaard som i stor utsträckning sätter agendan för vad danska politiker anser som viktiga frågor. Även oppositionen måste fiska i de grumliga främlingsfientliga vattnen. De xenofobiska vågmästarna vet hur man utnyttjar sin ställning.

Sverige – Pias skräckvision

Fast på en punkt tycks ändå regering och opposition kunna ena sig emot krav som Pia Kjærsgaard och hennes populister ställer. Det framgår av en annan artikel i samma nummer av Berlingske Tidende. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har varit i Köpenhamn och försökt övertala den danska regeringen att bidra till en uppgradering av förbindelserna mellan EU och Israel. Men den danska regeringen säger nej. Ingen förändring är aktuell så länge Israel fortsätter att bygga illegala bosättningar och inte vill ta itu med frågan om eventuella krigsförbrytelser under Gaza-kriget i vintras.

Här är tydligen de danska partierna eniga – utom Dansk Folkeparti för vilket internationell rätt väger lätt. Pia Kjærsgaard och hennes partikamrater är nu Israels bästa vänner i Danmark – precis som Sverigedemokraterna här i landet.

Det är en underlig värld vi lever i. Xenofober i alla länder tycks förena sig.

Berlin 1968

Den här helgen skrivs det i många tidningar om Berlinmuren och dess fall för 20 år sedan. När jag i föregående inlägg berättade om mina upplevelser kvällen den 9 november 1989 var det bland annat mot bakgrund av min egen tidigare bekantskap med denna skammens mur.

Året var 1968. I slutet av april var jag på väg till en ekumenisk studentkonferens i Berlin – en förberedelse för det stora världskyrkomötet i Uppsala senare under året. Jag kom med tåg från Trelleborg via Sassnitz och gled långsamt in genom DDR:s dåvarande huvudstad. Jag minns stämningen vid Bahnhof Friedrichstrasse på den östtyska sidan. På perrongen gick den s.k. ”folkarméns” vakter omkring med kpistar och schäferhundar. De hade stora speglar som de sköt in under tågsättet för att kontrollera att ingen gömde sig under vagnarna. Det delade Berlin var inte längre den fiktion som man läst om i tidningarna utan en levande realitet.

Gränsövergång vid Bahnhof Friedrichstrasse på 60-talet

Med några medresenärer tillbringade jag en stund i Östberlin. Det var inget längre uppehåll och jag brydde mig inte om att växla till mig några östtyska pengar utan lånade i stället en tia eller så av en kollega för att köpa en glass eller vad det nu var. Jag fick en del växelmynt tillbaka, kanske motsvarande några kronor. Vid gränskontrollen på väg ut ur den stat som då regerades av Walter Ulbricht frågade en sträng äldre dam i luckan om jag hade någon DDR-valuta. Jag plockade oskyldigt upp mina småslantar och damen vaknade till: ”Har ni växlingskvitto?” Det hade jag förstås inte eftersom det var lånade pengar. Hon såg bister ut, lämnade sin plats för att överlägga med någon överordnad och dröjde oroväckande länge. Jag såg under tiden framför mig en mindre trevlig vistelse i något undersökningsrum där mitt valutabrott skulle utredas men efter en stund kom damen tillbaka och lät mig passera in i Västberlin.

DDR-mynt – källa till valutabrott?

Där var stämningen politiskt upphetsad. Bara några veckor tidigare hade vänsteraktivisten Rudi Dutschke sårats vid ett attentat på Kurfürstendamm. Den radikala studentrörelsen hade växt i styrka. Polariseringen i det västtyska samhället var uppenbar. Men Västberlin var fortfarande de västliga demokratiernas skyltfönster mot östblocket och hade en ekonomi som hölls under armarna av regeringen i Bonn.

Oron på båda sidorna om muren i Berlin i april 1968 var också föranledd av det som skedde knappt 30 mil söderut, i Prag. Tjeckoslovakien hade fått en regering som under Alexander Dubčeks ledning försökte liberalisera det kommunistiska systemet i den process som kom att kallas Prag-våren. ”Lyssna till rösterna i söder”, sa några östtyska studenter på den konferens jag deltog i. Mer vågade de knappast säga. Men de ljusare tongångarna söder om DDR tystades effektivt senare samma sommar när Sovjetunionen och de allierade från Warszawapakten mobiliserade sina invasionsstyrkor.

DDR och Sovjetunionen – evig vänskap

Jag var flera gånger i olika länder bakom den s.k. järnridån under åren före Berlinmurens fall. Men ingen bild av det delade Europa framstår nog klarare i mitt minne än scenen från Bahnhof Friedrichstrasse med dess kpistförsedda vakter, schäferhundar och minutiösa växlingskontroll.

Efter 1989 har jag rätt ofta varit i Berlin. Nu är Friedrichstrasse en affärsgata av vanligt västligt storstadssnitt. Men i det gamla Östberlin kan man ännu känna historiens vingslag. När jag på 90-talet bodde på Hotel Unter den Linden nära Brandenburger Tor kunde man fortfarande i korridorerna känna den karakteristiska öststatsdoften (en vittberest kollega vittnade om samma sak – var det något i byggnadsmaterialet som inte gick bort?). Och inne i entrén på Humboldtuniversitetet kunde man fortfarande läsa Marxs sentens med stora bokstäver: ”Die Philosophen haben die Welt nur verschieden interpretiert; es kommt aber darauf an, sie zu verändern.” Alltså: Filosoferna har bara tolkat världen olika, men nu gäller det att förändra den.

Ja, 1968 fanns det verkligen olika tolkningar av världen i Berlin. Men nu är den faktiskt förändrad.

PS – Uppdatering:

Vill ni ha en fantastiskt bra formulerad bild av en förändrad stad så läs vad Jonas Hassen Khemiri skriver i Svenska Dagbladet idag.

Vad jag gjorde under kalla kriget [4] (eller En kväll med prinsessan Christina)

Var den 9 november 1989 slutet på det kalla kriget? Symboliskt var det hur som helst en absolut vändpunkt den kväll när Berlinmuren öppnades och ett delat Europa såg ut att befrias från efterkrigstidens förlamande grepp.

Just den kvällen hade jag passerat ett annat slags mur. Jag befann mig på Europa Hotel i Belfast (passande namn förresten). Det var omgärdat av mer än meterhöga betongklossar för att förhindra attentat. Det var under den epok på Nordirland som kallas för The Troubles. Ett slags inbördeskrig rådde mellan IRA och de brittiska styrkorna. Bomber smällde här och var i provinsen. Alla var på sin vakt.

Jag jobbade då som kulturattaché på ambassaden i London och besökte Belfast för att Operabaletten från Stockholm den kvällen hade ett gästspel på stadens Grand Opera House. Anneli Alhanko var den mest kända av de stjärnor som drog ner stormande applåder från den irländska publiken.

Anneli Alhanko – Prima ballerina assoluta

Prinsessan Christina var Operabalettens höga beskyddare (det kanske hon fortfarande är?) och skulle med sin närvaro hedra gästspelet. Vi hade sällskap på planet mellan Heathrow och Belfast och hade en angenäm konversation om ditt och datt. Vi hämtades från något VIP-rum på flygplatsen och kördes till hotellet där det var några timmars vila innan föreställningen skulle börja.

Jag slog på tv:n i hotellrummet och fick nyheten om den presskonferens i Berlin som satte fart på händelserna den kvällen. Den hölls omkring klockan 19 centraleuropeisk tid och då var klockan 18 i Belfast. Jag har inga exakta noteringar men jag misstänker att operaföreställningen började 20.00 Under en och en halv timme kunde jag på hotellets olika tv-kanaler följa händelserna i DDR. När det var dags att gå till operan hade folket börjat röra på sig i Berlin.

Jag förstod att kvällen skulle bli historisk och skulle gärna ha betalat betydande belopp för att kunna sitta kvar på hotellrummet och följa det drama som skulle utvecklas till en av de allra viktigaste händelserna under 1900-talet, om än inte början på en ny världsordning. Men vad gör man när prinsessan Christina och Operabaletten väntar? Det kalla krigets final utspelades medan jag satt och beskådade klassisk balett på en helt annan scen.

Det är intressant att så här i efterhand titta på vad som egentligen hände i den gamla tyska huvudstaden. En förvirrad DDR-talesman som hette Günter Schabowski trodde att de nya bestämmelserna för östtyskars möjlighet att resa ut ur DDR skulle träda i kraft omedelbart och de som såg presskonferensen med honom tog hans uttalanden på orden.

Det är förresten ganska dråpligt att läsa en utskrift av presskonferensen översatt till engelska (man kan dessutom se delar av den i original på Youtube). Så här sa Schabowski bland annat när han fick frågan om när de nya bestämmelserna skulle träda i kraft:

Schabowski: (… scratches his head) You see, comrades, I was informed today (puts on his glasses as he speaks further), that such an announcement had been (um) distributed earlier today. You should actually have it already. So, (reading very quickly from the paper): 1) “Applications for travel abroad by private individuals can now be made without the previously existing requirements (of demonstrating a need to travel or proving familial relationships). The travel authorizations will be issued within a short time. Grounds for denial will only be applied in particular exceptional cases. The responsible departments of passport and registration control in the People’s Police district offices in the GDR are instructed to issue visas for permanent exit without delays and without presentation of the existing requirements for permanent exit.”

Question: With a passport?

Schabowski: (um…)(reads:) “Permanent exit is possible via all GDR border crossings to the FRG. These changes replace the temporary practice of issuing [travel] authorizations through GDR consulates and permanent exit with a GDR personal identity card via third countries.”

(Looks up) (um) I cannot answer the question about passports at this point.

(Looks questioningly at Labs and Banaschak.) That is also a technical question. I don’t know, the passports have to … so that everyone has a passport, they first have to be distributed. But we want to…

Banaschak: The substance of the announcement is decisive…

Schabowski: … is the …

Question: When does it come into effect?

Schabowski: (Looks through his papers…) That comes into effect, according to my information, immediately, without delay (looking through his papers further).

Schabowski – något förvirrad

Efter detta började folkmassan ute på stan att röra sig. Och när jag efter balettföreställningen och en efterföljande mottagning kom hem på kvällen och slog på tv:n igen så kunde jag se jubelscenerna från Berlin.

Vad som sen hände med prinsessan Christina minns jag faktiskt inte. Jag antar att hon också slog på sin tv. Själv var jag hur som helst helt absorberad av den politiska dröm som gått i uppfyllelse.

Gustaf Hellström och England

Det var ett märkligt sammanträffande. I går omorganiserade jag några bokhyllor och bläddrade bland annat igenom ett snyggt inbundet exemplar av Gustaf Hellströms bok Från redingot till kavajkostym. Den har undertiteln Engelska studier och kom ut på Bonniers förlag 1933. Förordet börjar i tidens anda rätt så ödmjukt:

Det är med stor tvekan, som undertecknad härmed, på uppmaning från olika håll, samlar ett litet urval av de Londonkorrespondenser, som jag under loppet av de sista sex, sju åren sänt till Dagens Nyheter.

När jag höll i boken tänkte jag att Gustaf Hellström nog är orättvist bortglömd. Då anade jag inte att måndagens tidningar så effektivt skulle påminna om hans namn. Anledningen är den bok som Gustaf Hellström-sällskapet gett ut med titeln Det var ingen tjusande idyll, en samling essäer om författaren, journalisten och akademiledamoten och hans liv och verk. Boken ägnas en understreckare av Carina Burman i Svenska Dagbladet och en stor artikel av Johan Svedjedal i Dagens Nyheter.

Gustaf Hellström – bl. a. Londonkorrespondent

Jag tillhör också dem som inte läst Hellströms mest kända roman om snörmakare Lekholm (kanske i ungdomlig protest för att den tillhörde den kanoniska lista som vår modersmålslärare delade ut i gymnasiet) men det hindrar inte att jag på grundval av hans Londonskildringar och annat jag läst av hans hand verkligen gillar hans litterära stil och iakttagelseförmåga.

Dagens artiklar fick mig förstås också att besöka Gustaf Hellström-sällskapets hemsida. Inte minst intressant är den avdelning på sidan som noggrant förtecknar Hellströms vistelseorter och adresser. Bara under åren som korrespondent i London verkar han ha flyttat mellan stadens olika delar. Inte konstigt då att han bättre än de flesta verkligen lyckas fånga 20- och 30-talets engelska samhällsliv.

Johan Svedjedal skriver om ”Hellströms trassliga privatliv, med alkoholmissbruk, skilsmässor och kringflackande.” Det är aspekter som speglas också i hans bok om England. Ett kapitel handlar om skilmässoprocesser, ett annat har rubriken ”England och alkoholen”. Och när han skriver om East End så bygger det på att han faktiskt bodde några veckor på det svenska sjömanshemmet i Whitechapel för att insupa atmosfären i den då rätt illa beryktade stadsdelen.

Fast särskilt klarsynt är han ändå inte i det kapitel som han ägnar Winston Churchill (nu befinner vi oss alltså i tidigt 30-tal). Så här skriver han:

Churchill har hittills inte blivit mannen som gjorde det. Hans utsikter att nu, ehuru ännu inte sextioårig, spela en avgörande eller ens en betydelsefull roll i Englands historia bli för varje dag allt mindre. Det är väl också tämligen troligt att han inte ens själv längre gör sig några illusioner i den vägen. Hans tid är förbi. Frågan är – som vi senare skola se – om hans tid överhuvudtaget funnits inom gränserna för hans liv, med andra ord, om han inte haft olyckan att födas ett eller ett halvt århundrade för sent för att ha kunnat skapa tillräckligt utrymme och fulla utvecklingsmöjligheter för sina många lysande egenskaper.

Hellström verkar med andra ord ha varit en god psykolog men en dålig profet. Men det är förmågan till en genomskådande inlevelse som gör att jag skulle vilja utnämna hans bok om England som en av de bästa i genren. Och jag har faktiskt läst en hel del.

Karelens upplysare

Den uppmärksamma läsaren har kanske noterat att jag lagt till en ny flik ovan: Blandade texter. I och för sig är de inte blandade för det finns än så länge bara en text där, en artikel om Karelen. Men det kommer fler så småningom.

Karelen är ett landskap som alltid har intresserat mig, en nordisk provins på gränsen mellan två kulturer. Här har kristendomen i sin latinska respektive grekiska form mötts sedan århundrade. Här har gränser dragits fram och tillbaka mellan Sverige och Ryssland (och efter 1809 mellan Finland och Ryssland). Och, som jag skriver i artikeln: ”Detta landskap är det dåliga nationella samvete som Sverige aldrig förstått att ha. Det var här som den svenska kronan genomförde sina etniska rensningar efter 1600-talets krig.”

Mer än så förresten: Våra historieböcker har förstås alltid tigit om svenskarnas härjningar i det karelska landskapet eller längs den ryska ishavskusten. Valamo kloster i Ladoga raserades på 1600-talet av våra råbarkade trupper. Dussintals munkar slogs ihjäl av svenska soldater i Petsamo kloster på 1580-talet. Ovärderliga skatter med rötter i den bysantinska och ryska kulturen har skövlats. I det ryska minnet bevaras Sverige i dessa trakter ofta som en aggressiv nation.

Valamo – här härjade en gång svenska trupper

Allhelgonadagen i vår kalender är i den finska ortodoxa kyrkan De karelska upplysarnas fest. Då firas minnet av dem som österifrån kristnade Karelen, klostergrundare som Sergius och Herman av Valamo, Arsenius av Konevitsa eller Trifon av Petsamo. De var hyllade gestalter i den folkliga kultur som bland annat bevarade Kalevalas poesi åt eftervärlden.

Sergius och Herman – Valamo klosters grundare

TV4 sänder nu en serie där Gustav Fridolin granskar våra historieböcker under rubriken Vår mörka Historia. Han tar till exempel upp Sveriges inblandning i slavhandeln på 1700-talet, eller hur svenska staten under 1800-talet stal stora delar av samernas landområden. Jag antar att han inte berör vårt religionsförtryck i Karelen under stormaktstiden men det vore annars värt ett eget program.

På tal om historia så pågår just nu på Nationalmuseet i Helsingfors en utställning med titeln Ikoner, individer och kriget. Den beskrivs så här på muséets hemsida:

Utställningen, som sammanställts av det nya Valamo-klostrets konserveringsanstalt, visar ikoner som under vinter- och fortsättningskriget 1939-1944 evakuerades från Karelen och Öst-Karelen eller hemfördes som minnesföremål. Utställd finns hela den brokiga skalan av fromhet som utmärker folket i Karelen. Här ser man heliga bilder tryckta på papper tillsammans med gamla och mörknade ikoner, målade med tempera.

Förutom ikoner innehåller utställningen brev, fotografier, anteckningar och publikationer. I utställningen ingår ett flertal ikoner ur Finlands nationalmuseums samlingar; de presenteras nu för första gång som en helhet med anknytning till vinter- och fortsättningskrigen.

Jag har inte varit i Helsingfors och sett utställningen men jag hoppas komma dit innan den tas ned den 31 januari nästa år. Under tiden fördjupar jag mig gärna i Katri och Harri Willamos ikonsamling som finns på nätet. En intressant kollektion av 390, ofta folkliga, ikoner från Karelen och Ryssland. Kolla genom att klicka här.

Ur Willamos ikonsamling

Levitan och den gyllene hösten

Vi diskuterar här hemma om inte årets höstfärger är ovanligt intensiva. Kanske inte åt det röda hållet utan snarare åt det gula. När solen, som idag, skiner på björkarna så ger det verkligen en känsla av den vår de svage kallar höst, för att nu tala med Karlfeldt.

Som jag noterat i något tidigare sammanhang är det den rysk/litauiska landskapsmålaren Isaak Iljitj Levitan (1860-1900) som står för den bild som just nu ligger överst på den här bloggen. ”Gyllene höst” heter den och eftersom blogghuvudet bara rymmer en beskuren del är det väl bäst att visa hela målningen här (tyvärr varierar ju färgerna något på de reproduktioner man hittar på nätet och jag vet inte vilken avbildning som är trognast – den mer gulaktiga här ovan eller den något rödare här nedan):

En annan målning av Levitan heter Höst i Sokolniki. Också den med färger som vi just nu kan se omkring oss.

Och så detta höstlandskap där dimman lägrat sig över nejden och björkarna är på väg att fälla sina löv:

Snart börjar november.

Påven och anglikanerna (och Svenska kyrkan)

Min bloggande  kollega i London, Gunnar Pettersson, meddelar att han numera lägger en länk till Andrew Browns bloggkommentarer om religioner, tro och otro i The Guardian. Det gör han rätt i.

Ni minns säkert vad jag skrev om Andrew Brown tidigare under året, mannen bakom den ytterst läsvärda boken om Sverige: Fishing in Utopia, en prisbelönt och sympatiskt genomskådande analys av den svenska folksjälen. Jag nämnde redan då Andrews skrivande i The Guardian men är tacksam för påminnelsen.

Nyligen kommenterade han i sin spalt påvens invit till de anglikaner som blivit alltmer missnöjda med sin kyrkas ställningstaganden i tidens olika frågor:

When it comes to elegant funerals, no one can beat the Vatican. Look at the phrases with which it buried all hopes of reunion, or even significant negotiations, with the Anglican Communion, by announcing that it would now welcome whole groups of Anglicans, with their own bishops, liturgies, and even – if they must have them – wives, to become Roman Catholic priests. ”Without the dialogues of the past 40 years, this recognition would not have been possible, nor would hopes for full visible unity have been nurtured. In this sense, this apostolic constitution is one consequence of ecumenical dialogue between the Catholic church and the Anglican Communion.”

Påven – öppnar famnen

Vatikanen är alltså beredd att välkomna hela grupper av anglikaner in i den katolska kyrkan och dessutom ge dispens för gifta anglikanska präster att fortsätta utöva sitt ämbete med Roms välsignelse. Så här står det bl a i en officiell kommentar till påvens encyklika där man inledningsvis redogör för ekumeniska samtal mellan katoliker och anglikaner efter det Andra Vatikankonciliet på 60-talet:

Since the Council, Anglican-Roman Catholic relations have created a much improved climate of mutual understanding and cooperation. The Anglican-Roman Catholic International Commission (ARCIC) produced a series of doctrinal statements over the years in the hope of creating the basis for full and visible unity. For many in both communions, the ARCIC statements provided a vehicle in which a common expression of faith could be recognized. It is in this framework that this new provision should be seen.

In the years since the Council, some Anglicans have abandoned the tradition of conferring Holy Orders only on men by calling women to the priesthood and the episcopacy. More recently, some segments of the Anglican Communion have departed from the common biblical teaching on human sexuality—already clearly stated in the ARCIC document ”Life in Christ”—by the ordination of openly homosexual clergy and the blessing of homosexual partnerships. At the same time, as the Anglican Communion faces these new and difficult challenges, the Catholic Church remains fully committed to continuing ecumenical engagement with the Anglican Communion, particularly through the efforts of the Pontifical Council for the Promotion of Christian Unity.

Jag vet inte om man nu kan vänta ett utspel från Rom gentemot Svenska kyrkan efter de beslut som fattats på det senaste kyrkomötet. Men jag skulle inte bli förvånad om något i den stilen är att vänta, förmodligen med samma inlindade kommentarer om det goda samarbetsklimatet. Tala om eleganta dubbla budskap.

Jag kommer – som en uppdatering – att tänka på Birger Sjöbergs ord i Fridas visor om den diplomatiskt förslagne kardinalen Richelieu:

”På Richelieus tid var en fallgrop som noll, och en dolk liksom en leksak, ser Frida”.

Tiden går men fallgroparna består.

Skyldig till skuld?

Jag skrev häromdagen en recension i Aftonbladet av Henrik Arnstads bok Skyldig till skuld – en resa i Nazitysklands skugga. Den handlar bland annat om hur man i många länder försöker förtränga det samarbete med Hitler som ändå är ett historisk faktum.

Jag tycker att Arnstads bok är ojämn men att den ställer mycket viktiga frågor. Det är ungefär samma bedömning som gjorts av Per Svensson i Dagens Nyheter, Nils Schwartz i Expressen och Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet. Men naturligtvis är bokens teser kontroversiella eftersom de utmanar en vedertagen världsbild och historiesyn.

I diskussionen (och redaktionella redigeringar) har fokus ibland hamnat på Finland. Det är orättvist eftersom det i Finland trots allt förs en ganska livaktig diskussion om alliansen med Hitlertyskland och krigstidens nationalism. Däremot granskas sällan den snedvridna historieskrivningen i länder som Lettland och Litauen. Jag har själv varit rätt många gånger i Vilnius och märkt hur den tyska ockupationsperioden och mördandet av de litauiska judarna 1941-44 är marginaliserat i det offentliga samtalet – liksom på Museet för folkmordsoffer i Vilnius.

I brittiska The Guardian skrev Jonathan Freedland häromdagen en artikel apropå  Tory-partiets allians i Europaparlamentet med nationalistiska partier i Östeuropa. Också han är upprörd över denna historieförvanskning:

It’s become bad form to mention it, because we are meant to be friendly towards the newest members of the European Union. But the truth is that several of these ”emerging democracies” have reverted to a brand of ultra-nationalistic politics that would repel most voters in western Europe. It exists in Poland and Latvia, but also Lithuania, Estonia, Hungary, Romania and beyond. During the long decades of the Soviet era this chauvinistic, often racially supremacist politics was buried; but in 1989 it was exhumed, shook off the dirt, and breathed once more…

But the more obvious manifestation of this old-new nationalism is its desire to rewrite recent history. Steadily, eastern European governments have sought to craft a new, internationally accepted narrative in which the crimes of Nazism and Stalinism are regarded as equal, with, if anything, the latter as the greater evil. It is the theory of the ”double genocide”, and it manifests itself in places like the Vilnius Museum of Genocide Victims which lingers on the 74,500 Lithuanians who suffered under Moscow rule but dedicates no exhibit to the 200,000 Jews murdered by their fellow Lithuanians in the 1940s. When the state prosecutor decided to chase up those guilty of war crimes from that period, he promptly investigated a quartet of Jewish survivors of the ghettoes who had escaped to fight the Nazis as partisans.

En synagoga sticks i brand – Litauen 1941

Förintelsen har, påminner Freedland, blivit ett slags moraliskt absolut som vi alla vill förhålla oss till. Men det blir ändå ibland bara en abstraktion. När det gäller realpolitik så blir det ofta också för västterländska demokrater pinsamt att påminna om historiska fakta:

It seems we care about the Holocaust when we imagine it as an episode of historical science fiction, in which faceless ”Nazis” belonging to no time and no place staged a terrifying horror show. But when anyone tries to anchor it in the real, to say that this happened in this place, with the enthusiastic participation of these people, polite company mumbles an excuse and shuffles for the exit.

Surely, by any moral standard, we cannot let this assault on historical truth stand. We owe at least that to the victims.

Det är kanske dags med lite levande historia bland alla förskönande omskrivningar av det som skedde under Europas mörka år på 1940-talet.

Asterix och Obelix fyller 50

Den 29 oktober 1959 såg serien om de tappra gallerna Asterix och Obelix dagens ljus i det första numret av tidskriften Pilote. Det strävsamma paret har med andra ord fängslat och roat omvärlden i 50 år. Det första albumet trycktes 1961 i 6.000 ex. men sedan dess har den totala upplagan för utgivningen i olika länder närmat sig 325 miljoner exemplar.

Själv hade jag inte den minsta aning om den lilla galliska byn och dess tappra  kamp mot imperiet förrän jag förra sommaren började läsa ett exemplar av Asterix och vikingarna som råkade ligga i vårt sommarhus i Norge. Ett barnbarn blev förtjust och sedan visade det sig att albumen var utmärkta redskap för en 8-årings lästräning. Det fick också mig att ta del av samtliga på svenska utgivna album plus de filmer – både animerade och med skådespelare – som gjorts med utgångspunkt i serierna.

Asterix och vikingarna – the movie

En biprodukt av läsningen blev att samma 8-åring lärde sig en mängd antik historia om både Julius Caesar, Vercingetorix, de galliska krigen och belgarnas tapperhet. För det är ju mod och brist på veklighet som Caesar i De bello gallico anser karakterisera den belgiska stammen:

Horum omnium fortissimi sunt Belgae, propterea quod a cultu atque humanitate provinciae longissime absunt, minimeque ad eos mercatores saepe commeant atque ea quae ad effeminandos animos pertinent important, proximique sunt Germanis, qui trans Rhenum incolunt, quibuscum continenter bellum gerunt.

Eller som det heter i en engelsk översättning (för er som glömt latinet):

Of all these, the Belgae are the bravest, because they are furthest from the civilization and refinement of our Province, and merchants least frequently resort to them, and import those things which tend to effeminate the mind; and they are the nearest to the Germans, who dwell beyond the Rhine, with whom they are continually waging war.

I Aftonbladet har Petter Lindgren och Åsa Linderborg uppmärksammat jubiléet och Åsa Linderborg understryker inte oväntat de tappra gallernas kamp mot den marknadsekonomi som romarna försöker påtvinga dem i ett desperat försök att få kontrollen över denna motståndsficka mot ockupationen.

Plötsligt vill varenda galler bli småföretagare. Alla börjar producera egna bautastenar, som hopar sig hos Julius Caesar – som får rådet att sälja dem. Men vem i hela världen behöver en bautasten? Och hur många behöver två? Allting går att sälja med mördande reklam. Ett tag, i alla fall. Men förr eller senare är den ekonomiska krisen ett faktum.

När den lilla galliska byn förvandlas från att vara ett hyggligt jämlikt samhälle baserat på en solidarisk bytesekonomi till att bli ett Gnosjö där allt handlar om lön, pris, profit, slås hela bygemenskapen sönder. De enda som hållit huvudena kalla är givetvis Asterix och Miraculix, som ser att romarna försöker avradikalisera sina motståndare genom att göra dem till konkurrenter i stället för kamrater. De uppmanar byborna att sluta slåss mot varandra på marknaden och i stället vända knytnävar mot den riktiga fienden på det verkliga slagfältet: imperiemakten.

Vercingetorix kapitulerar för imperiet år 52 f. Kr. (målning av L. Royer 1899)

Så kan man ju också läsa de klassiska berättelser som Uderzo och Goscinny skapat. Låt oss hur som helst fira de tappra gallerna nästa vecka. Champagnen var ju inte uppfunnen på deras tid men belgiskt öl (Orval till exempel) går kanske lika bra.

I myrtenträdgården

I dessa tider av islamofobisk propaganda som närmast för tankarna till 30-talet (jag tänker bland annat på Jimmie Åkessons utgjutelser i en debattartikel i Aftonbladet) känns det skönt att hitta motbilder till fördomsfullhet och okunskap.

Jag hittade just i mina bokhögar Tor Andræs klassiska bok från 1947 I myrtenträdgården – studier i sufisk mystik. Andræ var ju – förutom att vara biskop i Linköping och ledamot av Svenska Akademien med mera – en av Sveriges genom tiderna främsta islamkännare.

I bokens inledande kapitel om kristendomen och islam skriver han bland annat så här:

Beröringen mellan islam och kristendomen var icke avslutad därmed att de rättrogna hade fått sin egen koran och inte längre behövde avundas de kristna deras heliga skrifter. Den arabiska erövringen gick mycket skonsamt fram med den kristna befolkningen i de härtagna länderna. De kristna kyrkorna hade knappast något att beklaga sig över. År 650 kunde den nestorianska kyrkans överhuvud skriva: ”Dessa araber undvika ej blott att bekämpa kristendomen, de rent av rekommendera vår religion, de hedra våra präster och heliga män och ge gåvor åt kloster och kyrkor”. Den överraskande uppgiften att präster och munkar särskilt gynnats av erövrarna är säkert icke gripen ur luften. I Egypten voro faktiskt munkarna till en början helt befriade från skatt, även från den personliga skatt, som annars varje kristen och jude måste betala för att njuta fri religionsutövning.

En paradisisk trädgård

Och i slutet av sin bok, när han gått igenom den religiösa mystik som sufismen inom islam representerar, sammanfattar Tor Andræ sina tankar så här:

Vi har sett hur asketismen i islam har undergått en märklig utveckling. Den har ägt rum utan direkt inflytande från kristendomen, men kanske icke utan inflytande från latenta kristna tankar, som på ett märkligt sätt, som strålar skilda från sin ljuskälla, levat sitt eget liv som en del av islams egen tradition. Den har så omskapats till en mystisk fromhet, som till ande och väsen kommer evangeliet närmare än någon annan icke kristen religionsform, som vi känna.

Studiet av denna fromhet torde ge något att tänka på för den teologi, som drar gränsen för Guds uppenbarelse så snäv, att den belyser blott en enda punkt och lämnar allt annat i religionens värld i absolut mörker.

Nu hoppas jag bara att Tor Andræs fina studie snart ska göras tillgänglig på nätet via Google Books. Det behövs mera ljus mot det hotande mörkret.