Öppna arkiv

Jag blir glad varje gång jag hittar ett av dessa öppna arkiv som blir allt vanligare på nätet. Det är fantastiskt att kunna ta del av historiska originaldokument utan att själv behöva ta sig rent fysiskt till ibland ganska svårtillgängliga platser.

Senast har jag fascinerats av de många dokument som man kan hitta i The Franklin D. Roosevelt Presidential Library and Museum. Där finns t ex ett dokument från januari 1939 som i detalj beskriver den grymma behandlingen av judar i det nazistiska Tyskland och som förutspår hur förintelsen kommer att gestalta sig. Det är en skrämmande läsning, inte minst för den som har facit i hand.

Roosevelts arkiv – en historisk guldgruva

Ett annat dokument återger ett samtal från augusti 1939 – bara några dagar före det tyska angreppet på Polen -  mellan den brittiska Berlin-ambassadören och Adolf Hitler:

Telegram dated August 26th, 1939, from His Majesty’s Ambassador at Berlin

7. Among various points mentioned by Hitler were: That only winner of another European war would be Japan; that he was by nature an artist not a politician, and that once Polish question was settled he would end his life as an artist and not as a warmonger; he did not want to turn Germany into nothing but a military barracks and he would only do so if forced to do act that once Polish question was settled he himself would settle down; that he had no interest in making Britain break her word to  Poland; that he had no wish to be small-minded in any settlement with Poland and that all he required for an agreement with her was a gesture from Britain to indicate that she would not be unreasonable.

Tänk ändå om Hitler hade återgått till att förverkliga sina konstnärliga ambitioner!

Av speciellt personligt intresse för min del i detta arkiv är en rapport av den 20 mars 1944 från en amerikan som i Stockholm har sammanträffat med Felix Kersten, Himmlers massör och livläkare. Jag har skrivit om Kersten på den här bloggen tidigare och berättat om hur han i min barndom bodde på andra sidan sjön och om hur han i sin nya svenska tillvaro blev en politiskt omdiskuterad person. Rapporten är sänd till president Roosevelt av William J Donovan, ibland betecknad som den moderna amerikanska underrättelsetjänstens fader. Hans missiv till presidenten när han överlämnar rapporten lyder som följer:

Here is a statement made by Aram Hewitt, whom I think you know.  He was in Sweden for some time and these notes represent a meeting with Dr. Kersten, attending physician of Himmler, and the efforts of Kersten to induce Hewitt to go to Germany.

We have told Hewitt that he should not do this and I assume you would not care to have Americans in Germany on such a basis.

Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om denne Mr. Hewitt men hans rapport från Stockholm är intressant därför att den bl. a. diskuterar den svenska inställningen till Tyskland och inte minst bröderna Jacob och Marcus Wallenbergs försök att på olika vägar agera fredsmäklare. Enligt Hewitt fick han kontakt med Kersten just via Wallenbergssfären.

Jag ska återkomma till ämnet när jag hunnit studera dokumenten lite mer i detalj. För dagen vill jag bara dela med mig av glädjen över vad nätet alltmer har att ge den historiskt intresserade i form av originalhandlingar och personliga vittnesbörd.

Skolavslutningar

Nu har jag varit på sammanlagt fyra skolavslutningar för olika barnbarn. Två har hållits i kyrka. Två på skolgårdar. Tre gånger har jag lyssnat till Idas sommarvisa och fyra gånger sjungit Den blomstertid nu kommer… Den senare sjöng jag i och för sig en av gångerna i den finska versionen: Jo joutui armas aika, ja suvi suloinen… Det var när den tvåspråkiga sverigefinska skolan i Kista firade läsårsslutet i Finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm.

Där var det ungefär som i min barndom: doft av blommor, mycket sång, tal av lärare och en präst som knöt ihop Jesu tid med vår egen. Fast när Jesus levde fanns det förstås inga fotograferande och filmande föräldrar. Inte ett kameraöga blundade när de välartade barnen uppträdde med sång och instrumentalmusik. Det blev material för åtskilliga facebooksidor och familjealbum (om nu sådana fortfarande finns). Och efteråt var det kaffe, saft och bullar med utsikt över kungliga slottet.

I Södertälje i morse var det förstås också multikulturellt. Men här började de två högtidligheter jag bevistade med nationalsången. Förskolan och lågstadiet kom intågande med svenska flaggor på skolgården under det första firandet.  Lite senare på förmiddagen var mellanstadiet samlat i kyrkan och där blev upptakten efter Du gamla du fria en högstämd sommardikt av Pär Lagerkvist. Prästen lyste dock med sin frånvaro men också här påminde psalmsången alla barn och föräldrar om ”Guds godhets rikedom”. Femteklassarna sjöng en modern gospelartad sång med rätt mycket halleluja på slutet. Så visst fanns det religiösa anslaget där, dock i en mild form som säkert ingen tog anstöt av.

Jag antar för övrigt att många moderna barn följer ungefär den kunskapsteoretiska kompromiss som ett av våra barnbarn för några år sedan formulerade i satsen: ”Regnet kommer från Gud men det är tyngdlagen som gör att det faller ned”.

Kyrkan i Södertälje – plats för skolavslutning

Skolavslutning var det väl också i de JB-skolor som till hösten ska byta ägare eller läggas ned. Jag bloggade ju lite om den aburda friskolemarknaden för några veckor sedan och den har verkligen inte blivit mindre absurd sedan dess. Idag kan man i Aftonbladet läsa om hur JB:s vd Anders Hultin firar händelserna. För att citera den politiska kommentatorn Lena Mellin:

Det är den första större friskolekoncernen som går i konkurs och man skulle kunna tänka sig att ledningen klädde sig säck och aska och djupt beklagade det inträffade.

Men det gör inte vd Anders Hultin. Mitt under nedläggningen lade han i stället upp en bild på en öppnad presentflaska vin värd nästan 800 kronor på Facebook. Bilden ackompanjerades av orden ”Because I´m worth it” (för att jag är värd det).

Jag skrev själv för ett par veckor sedan i Aftonbladet om den andra stora friskolekoncernen AcadeMedia, ägt av ett riskkapitalbolag med säte på skatteparadiset Guernsey. Där har vd:n lön, bonus och pensionsavsättningar till ett värde av 5 miljoner, såvitt man förstår finaniserat av kommunala skolpengar. Styrelseledamöterna har 150.000 om året för sitt tänkande men de behöver ändå en rådgivande apparat omkring sig:

I företagets Advisory Board sitter Annika Nordgren Christensen, en gång parlamentariker för Miljöpartiet. Där sitter också Widar Andersson, socialdemokratisk expolitiker och friskoleentusiast. Som stöd för opinionsbildningen har man plockat in Anders Jonsson, presschef på Saco. (Är de Saco-anslutna lärarna underrättade?).

Som överrock till dessa tre professionella påverkare har man märkligt nog också rekryterat vad som på hemsidan kallas ”Rådgivare till Advisory board”. Det är den välkände ”socialdemokratiske” proffstyckaren Stig-Björn Ljunggren.

Är det inte lite märkligt med ett företag inom skolindustrin som inte har en enda skolexpert, pedagog eller erfaren lärare bland sina officiella rådgivare. Uppenbart är det politiska påtryckare som man söker hjälp hos när det gäller att utforma mål och strategier.

Inför nästa års skolavslutningar hoppas jag att vi har fått igång en ordentlig diskussion om den extrema svenska varianten av friskolefinansiering. Då är det dessutom bara ett par månader kvar till valet. Inför det måste hela skolfrågan få en absolut central plats i den politiska debatten.

PS – Uppdatering

Läs en artikel i Svenska Dagbladet (15 juni) av Bo Jansson, ordförande i Lärarnas Riksförbund. Det är en svidande vidräkning med JB-koncernens skamlösa hantering av lärare och elever i samband med den aktuella konkursen.

PS 2

Läs också Anna Dahlbergs utmärkta ledarkrönika i söndagens Expressen.

Expertvälde

Vi lever i experternas tid. Det har blivit särskilt uppenbart de senaste dagarna. Jag läser i några av dagens tidningar och hittar titlar som ”hovexpert”, ”smyckeexpert”, ”etikettsexpert”. Expressen har hittat ”internationella experter på att läsa läppar” och kan avslöja vad Madeleine och Chris egentligen viskade till varandra när de kom ut ur slottet: ”En, bara en till”, lär Madde ha sagt när hon bad om ytterligare en kyss. Om de nämnda läppläsningsexperterna verkligen finns och om yttrandet är sant får vi inte veta. Ingen lär komma med någon rättelse.

Det är lite som den gamla historien om statsminister Per Albin Hanssons plötsliga död och Expressens rubrik dagen efter: ”Konungen i tårar när budskapet nådde Drottningholm”. När tidningens redaktionschef frågar den ansvarige reportern om det finns täckning för påståendet får han enligt legenden svaret: ”Tror du att kungen dementerar?”

Samma tidning har idag uppbådat inte mindre än två ”barnexperter” som uttalar sig beträffande prinsessan Estelles uppförande under den högtidliga vigselakten. Barnpsykologen Anneli Gyllenborgh Lundh säger att det var helt rätt av prins Daniel att släppa ner Estelle på golvet när hon fick spring i benen: ”Barn är väldigt olika, ett annat barn hade kanske inte nöjt sig med det. Men de löste det bra genom att låta Estelle styra lite själv”. Hennes kollega Margit Ekenbark kommer med en ”second opinion” och tycker också att allt sköttes helt rätt. När kronprinsessan läste bönen och Estelle började låta fick Daniel gå fram med dottern till Victoria: ”Det fungerade ju utmärkt. Hon fick komma närmare mamma och stal inte hela showen”.

Kloka synpunkter. I egenskap av pappa, morfar och farfar skulle jag nästan ha kunnat komma med dem själv, helt utan psykologutbildning.

Fokus för hovexperterna

Hur blir man förresten hovexpert? Googlar man på begreppet hittar man minst ett tiotal personer i branschen, några mer kända än andra. Jag hittar en gammal notis i Arbetarbladet i ämnet:

”Nyheten att kronprinsessparet väntar barn togs emot med glädje bland hovexperter och politiker”, kunde vi läsa i en ingress i Svenska Dagbladet i veckan. Hovexpert – vilken utbildning har man gått då? Eller är det bara en eufemism för skvallerkärring? Hovexperterna är en yrkeskategori som ploppar som svampar ur jorden, likt retorikexperterna och pr-konsulterna som kallas in till alla morgonsoffor. De är smörjmedlet i pladdermedia som ska fylla de otaliga sändningstimmarna.

Kan jag själv pretendera på titeln hovexpert eftersom jag varit inbjuden till såväl Buckingham Palace som Stockholms slott? Eller etikettsexpert eftersom jag varit med i några kungliga sammanhang under en kort period av mitt yrkesliv och dessutom har en gammaldags småborgerlig uppfostran och gärna håller tal till värdinnan om jag placerats på rätt sida?

På en kungamiddag i Vita havet i samband med ett statsbesök härom året såg jag hur en av de utländska gästerna tog upp en mobiltelefon. Etikettsgurun Magdalena Ribbing skulle ha svimmat om hon varit närvarande. För egen del höll jag god min medan jag skar i en vällagad Kalvfilé Oscar. När jag efter kaffet började röra mig genom ett av förrummen kom en sträng äldre grevinna (inga namn) och påminde mig om att ingen fick lämna tillställningen före kungaparet. Man jag var bara på väg till det som amerikanarna med en eufemism kallar badrum. Och det var trots allt tillåtet enligt denna kombinerade hov- och etikettsexpert med mångårig erfarenhet från ett liv i kungahusets närhet.

Ibland går mänskliga behov före även den mest rigorösa hovetikett.

Sveriges flagga

Så här inför nationaldagen kan man väl få ägna sig lite åt nostalgisk patriotism. Jag får väl börja med att citera några strofer av min och hela Grönköpings favoritskald A:lfr-d V:stl-nd:

Blås upp, du svenska fana,
till fladdring överallt
och giv åt fädrens vana
en nytillvänd gestalt!
Blås fram och blås tillbaka
för sommarvindens fläkt,
då vi dig fullt bejaka
som dagens festobjekt!

Ja, vaja mer än eljes
på stång av högsta slag,
du fansymbol som dväljes
i hjärtat just idag!
I med- och motvind lika
du är vår fana, du,
som vi ej sammanvika
på långa när ännu.

Ej gives en datering
mer lyckligt nationell
för rike och regering
än denna dag med kväll!
Nej, vaja stolt mot höjden,
du flagga i det blå;
är linan kort, så töj den
och fladdra mer ändå!

Sveriges flagga: i med- och motvind lika

Så vill jag gärna vidarebefordra några stycken från en sedelärande berättelse ur Läsebok för folkskolan, nionde upplagan. Den handlar om några gossar i en skola som en dag gick på utflykt:

I spetsen gick en gosse, som bar en svensk fana, de andra följde efter  hurtigt led efter led. Sedan de vandrat en stund, kommo de ned till hafsstranden. Där beslutade de att hvila sig. Fanstången sattes ned i jorden, och gossarne lägrade sig rundt omkring i det mjuka gröngräset. Med fröjd sågo de, huru fanan svajade för vinden, och under glada samtal lofvade de, att de skulle försvara sitt fäderneslands fana emot alla, som ville taga eller skymfa henne.

Ett stycke utanför stranden låg en engelsk lustjakt för ankar. Efter cn stund såg gossarna en båt sticka ut därifrån. I den fanns utom roddarna en gammal och en medelålders man samt en gosse. När de landat gick männen och gossen fram till dem och hälsade vänligt. Därefter frågade den yngre mannen, som kunde tala svenska, varför de hade en fana med sig:

Den af gossarne, som burit fanan, svarade: »Det är vårt fosterlands fana, och det gläder oss att se dess färger.» Mannen tolkade gossens svar för sitt sällskap. »Hvad viljen I hafva för fanan?» frågade han vidare. »Sveriges fana säljes ej», svarade samme gosse med mycken bestämdhet i rösten. »Men», fortfor mannen, »skullen I ej vilja sälja henne, om vi bjuda er därför mycket mer, än hon är värd?» Intet svar följde, men gossarne ställde sig omkring fanan, ty de började frukta, att meningen var att  på något sätt skymfa de svenska färgerna.

Den främmande mannen tog åter till ordet. »Sen I», sade han, »flaggan där borta på fartyget? Veten I, hvilket lands flagga det är?» »Ja», svarade en af gossarne, »det är den engelska flaggan.» »Det är rätt», sade främlingen. »Men för Englands flagga skall Sveriges ödmjukt böja sig. Sänk därför er fana mot marken!» »Nej», svarade fanbäraren. »Sänk henne!» upprepade engelsmannen kort och befallande. »Aldrig, aldrig!» svarade gossarne. »Då kan jag göra det», sade han och tog ett par steg fram mot fanan. »Ni är ej en ädel man, om ni gör det», sade fanbäraren och ställde sig käckt mellan honom och fanan. »Så länge vi kunna hindra det, skall ingen röra vår fana», tillade han bestämdt.

Ni anar säkert slutet. Främlingen ger sig inför gossarnas manliga motstånd och avslöjar att det engelska fartygets ägare bara ville pröva hur mycket värde Sveriges ungdom satte på sitt lands fana. Därpå bjöds pojkarna att bese det ståtliga fartyget:

När de besett allt och stodo färdiga att fara tillbaka till stranden, sade den gamle, och kaptenen öfversatte hans ord: »Gossar, älsken alltid edert land, och visen alltid dess fana samma trohet som i dag! Farväl! Lefve Sverige!» »Lefve England!» ropade gossarne.

Se det var en historia att djupt och eftertänksamt begrunda inför veckans fanfest med påföljande nationella bröllopsyra!

Den absurda friskolemarknaden

För fem år sedan gjorde jag på uppdrag av Folkuniversitetet en liten utredning om skolor som drevs med vinstintresse i olika länder. Det visade sig rätt snabbt att den svenska modell som utvecklades under 90-talet hade få internationella motsvarigheter. I de flesta länder fanns det visserligen olika friskolesystem men generellt sett rådde förbud för aktiebolag och privata investerare att ta ut skattefinansierad profit inom utbildningssektorn.

Visserligen förekom det redan då en rätt intensiv debatt på en del håll, främst stimulerad av nyliberala ideologer, om vikten av att göra skolsystemen till en marknadsplats där vinstmotivet skulle stimulera konkurrens och förnyelse. Redan i februari 2000 konstaterade Business Week i en artikel att den vinstbaserade skolindustrin stod inför en explosiv tillväxt och man pekade bland annat på ett rätt nyetablerat bolag i branschen: ”By 2005, New York-based Edison Schools alone will be managing 423 schools with 260,000 students, giving it revenues of $1.8 billion, predicts Michael T. Moe, analyst at Merrill Lynch & Co., which helped Edison raise $122 million in an initial public offering last November”.

Hur såg då verkligheten ut när man hunnit fram till år 2005? Jag citerar ur min lilla rapport:

När facit kom för just det året kunde man konstatera att Edison hade hand om 157 skolor, alla under kontrakt från offentlig sektor. Ungefär samtidigt publicerades en bok med stark kritik av just Edison och dess affärskoncept av utbildningsskribenten Kenneth J. Saltman: The Edison Schools: Corporate Schooling and the Assault on Public Education (Routledge, 2005).

Då hade Edisons aktier på New York-börsen sjunkit från 37 dollar till 14 cent, man hade förlorat 354 miljoner dollar under drygt ett decennium och – vad värre var – förlorat sitt rykte som en nyskapande utbildningsentreprenör. Bolaget hotades av konkurs och skolornas bibliotek, datorer och annan utrustning fick plötsligt säljas för att klara kreditorernas krav.

Det låter ju lite som JB Education som i dagarna meddelat att man säljer eller lägger ned alla sina skolor eftersom huvudägarna, ett välmående danskt riskkapitalbolag, inte vill förlora pengar på det man inledningsvis trodde var ett smart sätt att kunna kamma hem offentliga medel.

JB-gymnasiet i Hässleholm – läggs ned (Foto David Castor)

JB Educations VD heter Anders Hultin, en veteran i den vinstbaserade friskolebranschen. Han har under ett antal år varit verksam i England där han försökt påverka brittiska politiker att följa den svenska modellen. I september 2009 skrev han i The Spectator:

For us Swedes, it is gratifying to see David Cameron put our free schools model at the heart of his reform agenda. He has chosen well. In a few short years, the voucher system has transformed education in Sweden and led to the creation of almost a thousand new schools. But the Conservative leader has failed to grasp a key aspect of their success. To flourish, these schools must be allowed to make a profit.

Hultin var en av grundarna av utbildningskoncernen Kunskapsskolan och en ledande ideolog för dess pedagogik. Om den skriver Annika Ström Melin på ledarplats i DN:

Minnet av den eländiga undervisningen i en av de första Kunskapsskolorna gör mig fortfarande upprörd. Lärarna kallades mentorer och 12-åringarna fick lägga upp sitt eget schema. Det fanns inga läroböcker, ingen gymnastik och inga läxor. Barnen lämnades ensamma med sina sterila stenciler och komplicerade instuderingsfrågor. Inte konstigt att skolorna gick med vinst – och att många barn gav upp.

JB Educations utträde från den svenska skolmarknaden välkomnas av många. En ledarskribent i Eskilstuna-Kuriren kommer inte att sakna stadens JB-gymnasium och påminner om den kritik som tidigare riktats mot koncernens utbildningsfilosofi:

Av 30 gymnasier som avslöjades ha obefintliga eller helt undermåliga skolbibliotek ägdes en tredjedel av ett enda företag, och det var just JB Education.

Detta var alltså inte lokala, isolerade brister. Det var en inställning på koncernledningsnivå, något som också avslöjades med pinsam tydlighet i en radiointervju med företagets direktör Anders Hultin.

De problem med vinstbaserade företag i det svenska friskolesystemet som nu blivit alltmer uppenbara ger ammunition också åt de brittiska kritiker (inte minst Liberaldemokraterna) som kämpat emot den konservativa koalitionspartnerns lust att kopiera Sveriges skolpolitik. The Independent konstaterar:

Education Secretary Michael Gove has previously indicated that he would like to see private companies allowed to run schools for profit and the Conservatives are considering including such an option in their 2015 manifesto.

However, teaching unions said the Swedish experience demonstrated how inappropriate it is to allow schools to be run for profit.

Christine Blowers, General Secretary of the National Union of Teachers, said: “A private company’s first loyalty is to shareholders, not to pupils or parents. Inevitably, if they decide a school isn’t profitable it will either cut corners or, in the worst case scenario, close it down. This is absolutely not the right way to be running state education.”

Att den svenska friskolekommittén i sitt betänkande nyligen inte vågade ta ställning i vinstfrågan är beklagligt. Men förstår i och för sig att de sex deltagande partierna helst vill begrava problemet fram till valet 2014. Men frågan är om inte de senaste dagarnas händelser gjort att skolpolitiken ändå blir en av de viktigaste frågorna i nästa års valrörelse. Den borde åtminstone bli det.

Notiser från Moskva

Jag är tillbaka från resan till Moskva och här kommer några notiser:

Klockringning i Kreml

När vi står mellan de äldsta katedralerna i Kreml börjar det höga klocktornets alla 22 klockor att ringa. Närmare ett hundratal av Moskvas  präster och biskopar står i röda skrudar i dubbla led under den mäktiga ljudkulissen. Något särskilt är med andra ord på gång. Det visar sig vara patriarken Theophilos III av Jerusalem som är på besök i Ryssland och efter en stund kommer han ut ur en av byggnaderna tillsammans med Moskvas patriark Kirill.

Det är förstås ett möte främst mellan två kyrkoledare men (om man nu ska vara kremlolog) inte helt utan politisk betydelse eftersom Theophilos bär titeln ”patriark av den heliga staden Jerusalem och hela Palestina”. Hans närvaro är en påminnelse om de gamla ryska intressena i Mellanöstern i allmänhet och Syrien/Palestina i synnerhet, en traditionell utrikespolitik med religiösa förtecken som inte minst aktualiserats i samband med det pågående inbördeskriget i Syrien.

Inte helt oväntat blev därför de båda patriarkerna i måndags mottagna av Vladimir Putin i hans sommarresidens i Sochi, samma plats där den ryske presidenten för bara två veckor sedan tog emot Israels premiärminister Netanyahu för diskussioner om Syrien.

Men vid högtidligheten i Kreml var det förstås de kyrkliga aspekterna som dominerade. Plus det faktum att man uppmärksammade 1025-årsjubiléet av Rysslands kristnande och dessutom firade en minnesdag för slavernas apostlar Kyrillos och Methodios.

När jag stod där under klockringningen och såg den högtidliga processionen av präster och hierarker undrade jag om möjligen Stalin vände sig i sin grav, bara några hundra meter från de medeltida katedralerna.

Tretjakovgalleriet

Det är en fantastisk känsla att gå igenom Tretjakovgalleriets salar och betrakta all den ryska konst som man sett i böcker och tidskrifter genom åren. Nu har jag stått framför det mest kända porträttet av Dostojevskij, målat av Vasilij Perov 1872. F. Mollers berömda porträtt av Gogol har jag också sett. Plus alla de landskapsmålningar av Sjisjkin, Levitan med flera som jag ibland klippt delar ur som sidhuvud för den här bloggen.

Jag stannade lite extra inför en av mina ryska favoritmålningar: Valentin Serovs ”Flicka med persikor”, ett porträtt av Vera Mamontova från 1887. (Ett par dagar senare fick jag dessutom se just det hus där den här tavlan målades, en herrgårdsbyggnad ägd av hennes far Savva Mamontov, industriman, mecenat och grundare av konstnärskolonin Abramtsevo några mil norr om Moskva).

Tretjakovgalleriets salar med gamla ryska ikoner blev också ett första led i de samlingar av Rysslands kyrkliga konst som jag senare kom att besöka. Här finns ju några av världens mest reproducerade målningar med kristna motiv: Andrej Rubljovs framställning av den s.k. gammaltestamentliga Treenigheten och den lika välkända Guds Moder av Vladimir. Den sistnämnda finns utställd i en kyrka som hör till muséet och den första i den sal som presenterar en rad fantastiska ikoner av Rubljov och andra kända eller okända målare från 13- och 1400-talet.

Två andra muséer är ett måste på programmet för den som är intresserad av just Rysslands traditionella kyrkliga konst. Dels det statliga museum som är inrymt i det gamla Andronikov-klostret, dels det nya privata museum som öppnades häromåret. När man varit på dessa ställen förstår man den entusiasm för färger och linjespel som Albert Engström på sin tid uttryckte och som jag citerade i ett föregående blogginlägg.

Lite stadsvandring

Det står blommor framför statyn av Karl Marx på Revolutionstorget. Han blickar mot den nyrenoverade Bolsjojteatern där det mesta verkar vara utsålt (till höga priser) månader i förväg. På ena sidan torget ligger det klassiska Hotel Metropol, väl värt en cappuccino även om den kostar 60 kronor. Men då får man levande pianomusik av klassiska kompositörer på köpet, åtminstone kvällstid när vi var där. Dessutom kan man samtidigt meditativt betrakta den jugendinspirerad inredning som omger alla de nyrika ryssar som rör sig i lobbyn.

Från Revolutionstorget är det bara någon hållplats på den snabba tunnelbanan till Stationen Majakovskaja och om man sedan promenerar lite vidare och svänger in på gatan Malaja Bronnaja så kommer man till Patriarkdammarna.

De som har läst Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita känner igen scenen även om den i övrigt förträffliga svenska översättaren Lars Erik Blomqvist av någon anledning valt namnet Biskopsdammarna på den lilla parksjö som omges av lindalléer. Vi vandrar ju där en majkväll och det är också tidpunkten för romanens berömda öppningsscen där de två huvudpersonerna rusar fram till en kiosk för öl och mineralvatten som dessvärre visar sig ha slut på såväl den ena som den andra drycken. Så här står det i boken:

Här bör man nu lägga märke till en egendomlig omständighet, den första denna fruktansvärda majkväll. Inte bara kring kiosken var det helt folktomt. I hela allén som löpte parallellt med Malaja Bronnaja syntes inte en enda människa. Nu när man knappast kunde andas längre, när solen gjort Moskva glödhett och rullat iväg någonstans bortom Sadovojringen i en torr dimma, så kom ändå ingen in under lindarna, ingen satte sig ner på en bänk, allén var tom.

Förbud att tala med okända – romaninspirerad skylt

Fast när vi gick där i allén var det inte alls folktomt. Ett antal älskande par satt och utbytte förtroligheter.  I stället för vattenkiosken uppsökte vi det charmiga Café Margarita där man kunde få såväl öl som mineralvatten, därtill rödbetssoppa, vodka och andra ryska specialiteter. Tre unga flickor spelade virtuost allt från Abba till ryska folksånger, ett norskt sällskap firade en femtioårsdag och ett par herrar från ryska Karelen försökte prata finska med en av våra vänner.

Dock var det omöjligt att beställa den efterrätt som på matsedeln hette Margarita och i stället erbjöds vi en drink med samma namn. Matsedlar som lovar mer än vad de håller visade sig vara ett genomgående drag på Moskvas restauranger men det kan man nog i allmänhet leva med.

Jag återkommer kanske framöver med en del andra intryck från den ryska huvudstaden med omgivningar.

Till Moskva

Även om jag i mer än ett halvt sekel varit intresserad av rysk historia och rysk kultur har jag aldrig varit i Moskva. Men nu är jag på väg för ett första besök.

Jag har förstås skaffat en modern resehandbok med information om allt från muséer till tunnelbanenät. Jag har av många reportage lärt mig att Moskva numera är en stad som kan jämföras med vilken världsmetropol som helst. Svenska Dagbladets tidigare Rysslandskorrespondent Jan Blomgren skrev häromsistens att den i fråga om underhållning och nattliv torde klassas som topp tre i Europa. Om globaliseringen kan räknas i antalet McDonaldsrestauranger så ligger Moskva bra till. Blomgren jämförde också den tidigare så byråkratiska och långsamma passkontrollen med en amerikansk motsvarighet: Den klarades i den ryska huvudstaden av på fem minuter, ungefär en tiondel av tiden det tog på Chicagos flygplats O’Hare på en resa strax före nyår.

Jag ska återkomma och bekräfta om passkontrollen arbetar snabbt också denna vecka.

Utöver den moderna resehandboken bläddrar jag igenom en gammal klassiker: Albert Engströms Moskoviter, en reseberättelse i ord och bild från några månaders vistelse i Ryssland hösten 1923 (den finns numera i sin helhet på nätet). Det var ju nästan sex år efter revolutionen, Lenin låg stum efter ett slaganfall men Engström, som ville teckna ledarskiktet, fick tillfälle att träffa andra sovjetiska höjdare som Trotskij, Kalinin och madame Kollontaj men också svenska affärsmän som Adolf Laurin och Olof Aschberg.

Albert Engström berättar vad han fått höra av lokalbefolkningen:

Fyra underverk finnas i Moskva, påstås det. Det första är Tsarklockan i Kreml, världens största kyrkklocka, gjuten på föranstaltande av kejsarinnan Anna år 1735. Den förstördes vid en eldsvåda, då ett stycke av den lossnade. Den andra är Tsarkanonen, gjuten under Feodor I Ivanovitschs regerering år 1586. Den väger trettioniotusen kilogram och står i Kreml framför kasernen.

Man omtalade för främlingen de fyra underverken så här:

Klockan, som inte ljuder.
Kanonen, som man inte kan skjuta med.
Regeringschefen, som inte kan tala (Lenin).
Myntet, som inte kan klinga (papper).

Men hela Moskva är ett underverk.

Kommunistpartiet för en hård ideologisk kamp mot borgerlighet och religion, ibland med förföljelse och terror, ibland med propaganda. Politruker undervisar ungdomen i den nya rätta läran, Engström har hört en historia: ”En student tillfrågades, var Lenin bor. Svaret blev: I Kreml. Det var orätt. Det rätta var: ‘I ryska folkets hjärtan’.”

Eftersom jag kommer att ägna en hel del tid åt mitt gamla intresse för ikoner, både i kyrkor och på muséer, är det intressant att läsa vad Albert Engström skriver om de ikoner som han får se på ett museum under sakkunnig ledning:

Det skulle bli för vidlyftigt att tala om olika skolor eller att ventilera frågan, huruvida quattrocentisterna haft inflytande på ikonkonsten eller tvärtom. Men jag kan lugnt försäkra, att jag aldrig sett så vacker färg i någon konst som i denna. Här kan man studera alla olika stadier av ikontillverkning och olika färgskalor, från Novgorodskolans bjärta till de i färgen dunklare, som målats längre häråt och mera söder ut. Jag tror, att detta är det vackraste jag sett i mitt liv — i fråga om konst… Museet är ännu icke ordnat, ty man har så mycket annat att göra i Ryssland just nu. Men nog kunde kommunismen få maka åt sig litet till förmån för dessa härligheter, som nu ligga i travar, i tusen och åter tusental. Varje bild har sin säregna skönhet och variationerna äro oräkneliga. En sådan harmoni mellan färger har varken förr eller senare blivit uppnådd.

Skicka dit våra unga och gamla målare och lär dem känna vördnad och gudomlig jämvikt! Detta är trons mystik, om något! Bland dessa ikoner firade jag en högtid av verkligt sublim art.

Orden är kanske lite förvånande när man relaterar dem till mycket annat som Albert Engström skrivit. Men hans råd om studiebesök för gamla och nya målare är kanske värda att fundera på, inte minst för dagens konsthögskolor.

Själv återkommer jag alltså om någon dryg vecka, förhoppningsvis med en rapport om upplevelser av sublim art.